Det är precis i början av 70-talet. Holland-Dozier-Holland har för första gången tröttnat på Berry Gordy och lanserat egna etiketten Invictus. De signar lite på måfå allt som de hört talas om i korridorerna på Motown.

George Clinton har i sin tur tröttnat på att försöka få Gordy att köpa hans låtar eller att spela in hans grupp The Parliaments. Han har hunnit starta Funkadelic (med samma musiker som utgör Parliament) och kanske också redan hunnit få ut debutalbumet när Holland-Dozier-Holland föreslår ett samarbete med Ruth Copeland.

Ta en frustrerad doowopsångare på gränsen att slå över, sparra honom mot den brittiska folkfunkens drottning och rör ner en oanad mängd syra i mixen. Stäng in tiotalet musiker i en studio och vänta på resultatet.

”Osmium”, ursprungligen utgiven 1971, är en yvig blandning av funk, psykedelisk rock, operetter, country, barock och ren och skär galenskap. Det är musik utan skyddsnät inspelad utan hänsyn till genregränser eller normer. Motsatsen till den formstöpta löpandebandsoul som sprang ur Gordys källare.

För att vara en skiva utgiven under namnet Parliament är ”Osmium” förvånansvärt rik på högljudda gitarrer. Inspelningarna är också från perioden före p-funkens födelse (som sker när Clinton träffar Bootsy Collins 1972) och den tydligare uppdelningen mellan vad som är Funkadelic respektive Parliament.

Under p-dynastin skulle Funkadelic komma att stå för Hendrix-gitarrerna (vilket kanske också förklarar att det var just under namnet Funkadelic som låtar som ”Loose Booty” och ”I Call My Baby Pussycat” skulle komma att spelas in på nytt). Parliament skulle å sin sida komma att stå för den mer dansanta blås- och keyboardbaserade p-funken.

Där p-funken skulle sväva runt på en resa ut i yttre rymden befinner sig ”Osmium” någon meter över markytan och en halvmeter ner i myllan. Det är mangroove-rötterna till p som planteras, plåtarna till det intergalaktiska funkskeppet som hamras fram.

Även om det på de flesta sätt är otypiskt finns framtida karkatäristika att hitta i de storslagna, varierade och spralliga sångarrangemangen. Är det något som är typiskt för p-funken är det den rika röstfloran.

Om målsättningen var att spela in en mer kommersiell och lättillgänglig skiva än Funkadelic-debuten är det svårt att kalla ”Osmium” något annat än ett brutalt misslyckande.

Albumet floppade hårt när det begav sig, men tiden har gett Clinton & Co upprättelse. I all sin fullfjädrat knasiga prakt är det här inget mindre än ett mästerverk. Inget för den svagsinte som vill ha sin musik strömlinjeformad och silkeslen, men en folkfunkfest för oss som inte är rädda att åka på mentalsjuk musikresa.