Under julen körde SVT en film om Loretta Lynns liv. Hälften av det elände gruvarbetarens dotter fick uppleva borde vara nog för vem som helst att bara skita i allt och somna om. Sprungen ur en gruva i Butcher Holler, Kentucky, började inte sångkarriären på den kommunala musikskolan. Snarare kom rösten fostras av hårt arbete, (vad vi i Sverige kallar) barnäktenskap och kampen för att hålla näsan över vattnet.

Från det tidiga 60-talet är Loretta Lynn en av Countryns förgrundsfigurer. Fortfarande bunden vid sitt sociala arv har Lynn, tillsammans med Kitty Wells, Patty Loveless, och Faith Hill brutit tabun och tagit strid som kvinnor. I en musikkultur där kvinnor belönats för sin trogenhet till vedspisen och kittlarna, har Lynn kommit att framstå som en klassmedveten feminist. I en värld där männen tidigare varit offer för obekväma fruntimmer visade Lynn vardagen för arbetande kvinnor.

Hon var inte först. Redan sedan 20-talet har den vita ”good-old-time”-musiken också fött protestsång. Både förpackad i hederlig dansmusik för arbetarna eller i den vistradition som blev så stark hos exempelvis Woodie Guthrie. Men Loretta Lynn kunde göra det i honky-tonk förpackning i en tid när de flesta slagit sig till ro framför en konsert med Dolly Parton. I en värld av män för män så stretade hon på. Stretade på både för en musik hon vuxit upp med, och för att annat samhälle hon tror är möjligt.

Och så släpper hon en skiva producerad av Jack White. Men dagensskiva.com skriver inte ett ord. Inte ens jag tar chansen att nominera den som årets bästa album. Det förnuftet har dock våra läsare, och kanske är det därför jag plockar fram ”Van Lear Rose” och startar ordbehandlaren.

För det är spännande. Gnissliga och rockande gitarrer från industrin i norr möter Kentucky. Vi får genom en kul och tidvis spretig produktion resa genom olika grenar på countryns (och rockens) träd. Smutsigare och med förstärkaren på fullt låter Jack White countryikonen låta mycket.

Men det som ändå fastnar är Lynns makalösa röst, inte den kraft som gitarrerna eller trummorna pumpar ut. Lynn är fortfarande så klar, och så genuint amerikanskt. Hon är så mycket gruvarbetardotter att det doftar karbidlampa, men hon är också en Nashvilleslipad diamant som vilken dag som helst kan få hela Grand Ole Opry att dansa.

Med den rösten får vi chansen att lära känna både faderns gruva, moderns slit och Lynns egen sorg och glädje över sin egen familj. Låt efter låt skickar det ena eller andra budskapet. Fattigdomen, kärleken, utanförskapet, kvinnans fängelse och livet på existensminimum är återkommande teman. Här finns låtar som nästan bränner mig av närvaro och känsla. Som nashvillesmöret i ”Family tree”, rockmanglet i ”Have Mercy” och lastbilshonky-tonket i”God makes no mistakes”.

Ja, jädrar. Detta är ett av de bästa countryalbum som spelats in. I varje fall de senaste 10 åren.

För Loretta Lynn visar på ”Van Lear Rose” att dualism kan bli fantastiskt och intressant. Att både känna stark för sina rötter, och egentligen vilja skära bort den med skalpell. Att både vara country och rock ut i den kluvna hårtoppen. Att både ha den blåa klänningen, och ändå sakna de skitiga segelduksbyxorna hemma vid kolgruvan. Att se vad knark och alkohol kan göra med människor och ändå fastna i det. Att med avsky se vad ett ojämlikt samhälle ställer till med, och ändå leva fullt ut i det.

”Van Lear Rose” är så nära klassiker du kommer. Tror jag. För även om Jack White har stora förtjänster, så är det ändå han som dragit upp förstärkaren lite för högt här och där. Känsligheten kunde alltså ha varit lite större. Nyanserna lite rikare.

Men ingen kan ta ifrån Loretta Lynn ett av hennes bästa album. Nu också på dagensskiva.com.