Vill man dra saken till sin spets kan man nästan säga att ”Sessions for Robert J” har samma förhållande till blues som Good Charlotte har till punk. Det vill säga litet eller inget alls.

Fast det är kanske ändå att ta i. Eric Clapton spelar förvisso blueslåtar, dessutom en samling av de mest klassiska. Så bluesen finns ändå där i allra högsta grad. Men jag är tveksam av andra anledningar.

Blues för mig handlar väldigt mycket om känslor. Lidelse, passion, svärta, smärta och kärlek. Framförda via till exempel en gudomlig slidegitarr. Med enorm hängivelse.

I det perspektivet känns Eric Clapton och hans mannar ganska långt ifrån blues. Även om de som sagt spelar bluesmusik. Med stor kärlek.

Troligen vrider sig Robert Johnson i sin grav när Clapton & co myser sig igenom hans odödliga låtar. Svulstig produktion är bara förnamnet. Visst, det är ett gediget hantverk och en glasklar ljudbild. Men också helt könlöst. Och de använder sig av minst en orgel för mycket.

Ändå kan jag inte riktigt värja mig. Faktum kvarstår: det är en samling riktigt bra låtar, som sätter sig likt värsta radioplågan, speciellt i den här tappningen. Det är inte så att jag behöver jobba med att ta till mig låtarna direkt. Och jag gillar egentligen Slowhand, även om jag kan rygga tillbaka över hur överproducerat det kan låta ibland.

Låtarna på ”Sessions for Robert J” är både akustiska och elektriska. De akustiska låtarna är bra, i brist på bättre ord, men alldeles för trogna originalet.

De långsamma, elektriska är de som klarar sig bäst. Då kan man ana att bandet svettas en aning, men knappast så att det pärlar sig och endast för en kort stund. Men drar Chris Stainton loss på pianot blir det trevligt.

Samtidigt fascineras jag över hur galet det kan bli när man förpackar en låt så fel. Strömlinjeformat, välspelat och säkra kort på hand. Varför chansa när man inte behöver?