Min biff med julmusiken handlar i grund och botten om Phil Spectors glada bjällerklangsvägg av julljud. Destillaten av Spectors ljud har blivit julens signatur. Det är hans ljud som färgat varuhusmuzaken. Det är väl egentligen inte hans fel, men ändå.

Goda vänner som känner min aversion gör tappra försök att övertyga mig om julmusikens storhet eller bara trigga mig med de värsta avarterna (Ola hoppas varje år att jag ska ta mig an Boney M:s julskiva).

Årets försök till omvändning kommer i form av gamle blåöga.

”A Jolly Christmas” spelade han in i Los Angeles under sommaren 1957 och frågan är hur mycket äggtoddy det gick åt för att den rätta julstämningen skulle infinna sig?

Det ursprungliga upplägget har gått förlorat på den här CD-återutgåvan vilket gär den lite mindre njutbar för undertecknad. A-sidan innehöll de sekulära sångerna, B-sidan de religiösa. Hade jag kommit över den på vinyl hade jag förmodligen aldrig vänt den.

Versionen av ”Jingle Bells” är sprittigt lycklig med fåniga körarrangemang och en kaxigt avslappnad Frankie Boy i toppform. Och om någon för bara ett år sen sagt till mig att jag skulle hylla ”Jingle Bells” hade jag förmodligen sagt upp bekantskapen. Men precis så här vill jag ha min julmusik, glad utan att vara smetigt inställsam.

Det var en att anteckna för framtida samlingar med julens bästa.

Jag är också märkligt förtjust i den tårdrypande versionen av ”Have Yourself a Merry Little Christmas” som sockrats med stråkar och rejäla körer. Mitt i allt står Frank säkert och sjunger tryggt en av julens verkliga standards.

På den forna B-sidan är det lite värre. Där slåter det över och jag vill helst hålla för öronen eller stänga av när Sinatra tar sig an påfrestande sånger som ”O Little Town of Betlehem” eller ”Adeste Fideles” (”oh come all ye faithful…” ni vet). Franks röst passar riktigt illa i den här högkyrkliga miljön.

Då kommer den lille sekularisten fram och ritar horn i pannan.

Som CD-bonus får vi en mono-singel med Franks version av ”White Christmas” och en alternativ tagning av hans egen favorit ”The Christmas Waltz” som låter som hämtad ur en färgglad MGM-musikal.

Även om jag fortfarande inte är riktigt övertygad om julmusiken existensberättigande börjar min övertygelse om dess inneboende ondska brytas ner. Undantagen börjar bli för många för att kunna viftas undan som olycksfall i arbetet.