Jag tror att jag skulle vilja vara Ken Stringfellow. Gå i hans skor och ha på mig den ljusblårandiga kostymen. Ha världens bästa The Posies tillsammans med Jon Auer. Hoppa in i Big Star den ena veckan och åka på världsturné med R.E.M. den andra. The Minus Five? Inblandad i otaliga andra projekt? Jodå, det med. Otäckt talangfull kille som får vara med och leka med de stora pojkarna och som dessutom verkar vara oändligt sympatisk och fri från alla divalater…suck.

Äsch. Vad är väl en bal på slottet…?

Men det är inte därför jag vill vara Ken Stringfellow. Hrmhrm.
Inte enbart, i varje fall.

Den främsta anledningen är att han spelat in ”Touched”. Tänk dig ett Posies inlindat i ett eller två lager blå bomull. Lyckas du göra det har du bra fantasi och dessutom en aning om hur det låter. En skiva som omedelbart tog över min värld senhösten 2001 och tillhör en av de fem mest spelade skivorna i min stereo någonsin. Ett skärande vackert soundtrack för mörbultade, vilsna och/eller kärlekstörstande själar.

Öppningen:

At last I understand the consequences of my love
But how could there be a heaven when they kicked you out
'Cuz you kicked out your chair from above?
Everybody loves to stick with a winner
But you showed me the line between victory and dying
Couldn't get much thinner 'cuz you
You found out how to get down
(”Down Like Me”)

För dig som dagligen, med en svagt lysande lykta som enda ljuskälla, skuttar omkring mellan de små gungflyn av hopp och vardagslycka som finns i tillvarons mörka och förrädiska träskmarker i hopp om fastare mark under fötterna. Där varje ovarsam handling och varje litet felsteg hotar att släcka den flämtande lågan. Med totalt mörker som katastrofal följd.
Fast lågan, själva livsgnistan, tål oftast mycket mer än du tror.
”Touched” är elva spår fantastisk popmusik och plåster på de inre sår du tankemässigt inte kan sluta pilla bort sårskorpan på.

Det här rätt Ken för oss som saknar en Barbie i våra liv. (Eller ett Barbieliv.)

En skiva för till synes ändlösa blåa nätter. Där gryningen trots allt finns inom räckhåll, den kan verka avlägsen men är inte avlägsnad.

Du kommer att bli berörd när du lyssnar.

Du med ett blödande hjärta.

Touched var hans andra skivsläpp under eget namn (många låtar var menade för hans insomnade soloprojekt Saltine). Fyra år tidigare hade han släppt ”This Sounds Like Goodbye”, en något ojämn historia med toppar som ”Here's To The Future”, ”Your Love Won't Be Denied” och ”Too True”. Mer slamrig lo-fi och bitvis rått mörker. För att göra en parallell till Elliott Smith (det finns ett visst musikaliskt släktskap), så var ”This Sounds Like Goodbye” motsvarigheten till ”Roman Candle”. ”Touched” ligger någonstans mellan ”Either/Or” och ”XO”.

”Soft Commands”, Ken Stringfellows senaste skivsläpp, är ”Figure 8″.

Soft Commands är en bra skiva, utan tvivel. Precis som på ”Figure 8″ är det en ”större” produktion än på respektives tidigare skivor; mer orkestrerat och såväl volymnivå som tempo har höjts ett snäpp. Varken i Kens eller Elliotts fall kan jag helhjärtat applådera kursändringen. Det salta, syrliga och beska försvinner lätt i en hög av sötare popkarameller.
Jag hade ju så innerligt hoppats på en ny ”Touched”…

Mycket låter dock som tidigare. Här finns typiskt Stringfellowska pärlor som ”Any Love (Cassandra Et Lune)”, ”Known Diamond”, ”Cyclone Graves”, ”Je Vous En Prie” och ”You Drew” för att nämna en handfull.

But you drew the poison from me
Picked me off the bayonet tree
Pulled me like a tooth that kept your nights from finding sleep

Underbart, fast inte med lika magisk känsla som på föregångaren. Mindre enhetlig. Skivan tar aldrig fullkomligt över min lilla värld. Det kan bränna till här och var, men som helhet är det något som saknas för att mina högt ställda förväntningar ska bli infriade. Låter mer som en bra Stringfellow-blandskiva än ett homogent Stringfellow-album, åtminstone i mina öron. Därmed inte sagt att förändring och utveckling är av ondo (även om det mesta faktiskt VAR bättre förr…), att inga nya element får tillföras musiken. Att formeln inte får ändras. Någonsin.

Det får den självklart, gärna om det blir med samma resultat som i den utsökta Beach Boys-pastischen ”When U Find Someone”, en av skivans största stunder. Posies-drivna ”Don't Die” funkar också i sammanhanget. Det enda som inte alls passar in i låtgemenskapen är en vansinnigt malplacerad reggaeflört. Det börjar försiktigt med basgången i ”You Become The Dawn” (som även innehåller ett kort sakralt körparti som får mig att tänka på Gorky's Zygotic Mynci, trots allt ett fullt godkänt spår) för att fullkomligt gå bärsärk i efterföljande ”Dawn Of The Dub Of The Dawn”, featuring svenske Gaffa Man. Allvarligt? Jo. Tyvärr. Ett två minuter och tolv sekunder långt dubspår. Fråga mig inte hur den gode Ken tänkte när han tog med det på skivan. Pusselbiten som inte passar in i pusslet du försöker lägga. Passar säkerligen i någon annans pussel, men inte i mitt. Till Kens försvar kan väl nämnas att även solen har sina fläckar och molniga dagar…

En stor del av albumet har spelats in med svenska musiker i Studio 44 i Stockholm. (Sverigevän!) Ett faktum som känts ännu bättre om ”vi” inte gjort oss skyldiga till dubspåret. Urspårningen.

”Soft Commands” är inte en ny ”Touched”. Det har säkerligen framgått med all önskvärd tydlighet vid det här laget. Men det är fortfarande en väldigt bra popskiva, väl värd att låna din uppmärksamhet en stund.

Ken förtjänar det.

Du med.