dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Blaze & Underground Dance Artists United for Life: Keep Hope Alive
Keep Hope Alive (CD) Blaze & Underground Dance Artists United for Life
2004
King Street Sounds/Import
10/10

Dansa för livet, bröder och systrar

Lyssna

Sök efter skivan

Några smeksamma ackord på ett dammigt piano. Ett glittrande klockspel. En violin dränkt i det mest neonspeglande regn. Och så kliver han fram i den ensamma stråkastare som lyser upp det annars kolsvarta dansgolvet. Med några ordlösa toner smälter han isen på stuprännorna flera kvarter bort.

Kenny Bobien.

Sedan exploderar hela världen i discofärg.

Dansmusik har aldrig varit riktigt på riktigt. Inte minst efter det att hela världen lärt sig stava till d-i-s-c-o. Att skaka på rumpan är aldrig lika mycket värt som att stå på barrikader med politiska slagord. Samtidigt har dansmusiken alltid haft starka politiska strömningar, inte minst under sjuttiotalets disco-epok (för att inte tala om under femtio- och sextiotalen). Men genom att man kunde dansa till musiken är de texterna automatiskt diskvalificerade.

Men samtidigt är ju kopplingen mellan politik och dans egentligen alldeles självklar. Den är inte bara självklar, den är på många sätt fundamental för all dansmusik. För när man väl förlorat sig i musiken på dansgolvet är det inte längre någon som frågar dig vem du är eller varifrån du kommer. Det enda som betyder något just då är musiken, vem du än är med och var du än är.

Integrationspolitik i praktiken.

Maybe we don’t look the same
and we don’t speak the same
Our lives are not the same
and we don’t love the same
We live in different places around the world
We believe in different things
The thing that ties us all
is the creator of everything
(We Are One)

Kärlek, gemenskap och tolerans. Kärnan i den sanna dansmusiken. Den som påstår sig gilla dansmusik, utan att kunna skriva under på det, ljuger.

Just därför är det alldeles självklart att Blaze, i skuggan av den tredje inkarnationen av Band Aid, valt att samla sin egen frälsningsarmé för välgörenhet, i det här fallet kampen mot Aids.

Och vilken armé.

Kenny Bobien. Barbara Tucker. Arnold Jarvis. Ultra Naté. Byron Stingily, Joi Cardwell och Michelle Weeks. Plus ett gäng till.

Förmodligen det närmaste vi någonsin kommer en änglakör den här sidan alla fallna soulhjältar.

Att höra Kenny Bobien dansa runt bland världens just nu mest underbara stråkar gör att den tråkiga tolvan från tidigare i år är som bortglömd. Och när han drar i handbromsen mitt i Hiya Luv reser sig vartenda hår på min kropp av välbehag.

I’m living for the greater love
reaching for a higher power
Living for the pure source
and the only answer is God
He is the answer for the world today

Och lika klassiskt gospelkörsskolade som vokalisterna är, lika klassisk är den dansmusik Blaze valt att klä dem i. Det är sjuttiotalets allra mest själfyllda disco i en tätt omslingrad dans med The Warehouse. Det är Philadelphia International inbjuden till tvåtusentalet. Det är Blaze varmaste och mest organiska livssoul. Hjärtats puls i form av trummor och bas.

Byron Stingily har aldrig låtit lika mycket som en pånyttfödd Philip Bailey som när han omges av Earth Wind & Fire-saxen i Spread Love, medan Blaze själva löper hela linan ut låter We Are One bli en enda lång tribut till discohjältarna. Barbara Tucker har kanske aldrig sjungit bättre än när hon sveps med av congarytmerna i Most Precious Love och Arnold Jarvis… tja, han är bara Arnold Jarvis. Precis lika fantastisk som alltid.

Men så har vi det där med Underground Dance Music Artists United också. För det är det kanske största med Keep Hope Alive, att en av de mest storslagna gospelkörer världen någonsin skådat trängs ihop i en och samma studio. En kör som i Be Yourself lyfter Joi Cardwell till svindlande höjder.

Men mest av allt är ju hela Keep Hope Alive en enda lång uppvärmning till titelspåret där de inblandade framför sin egna Do They Know It’s Christmas? eller We Are The World. En innerlig bön om en bättre värld, i form av en storslagen garageballad. Magisk.

Musik för livet. På så många sätt. Eller för att använda Ultra Natés ord:

What a wonderful place this world would be
if we only try to keep the peace
What a wonderful place this world would be
if all my brothers and sisters listen to me

Jag kan bara hålla med.

15 år senare fick så till slut 25 Years Later sin riktiga uppföljare.

Ola Andersson

Publicerad: 2004-12-14 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-15 17:02

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3003

17 kommentarer

#1

#1 Oregistrerad 2004-12-14 00:01
 

Hallelujah, flower power!

Medlem 2004-12-14 00:01
 

jag älskar blaze, men ola har verkligen fel här. det här är inte något särskilt bra album (om man inte är blind och pingstvän).

Medlem 2004-12-14 00:03
 

Jättebra skiva. Är omslaget lika fint som förra?

Blind och Pingstvän Oregistrerad 2004-12-14 00:13
 

# 5

# 5 Oregistrerad 2004-12-14 01:39
 

Ola Andersson: Du seglar mer och mer upp som en hjälte för mig. Den här skivan ska definitivt lyssnas på (och köpas)!

Medlem 2004-12-14 03:38
 

Jag fattar fortfarande inte vad det är som ska vara så bra med Ola. Den här recensionen var känslofyllt trams, fanzinenivå på sin höjd. Lägg ner!

Deutschland über alles Oregistrerad 2004-12-14 06:42
 

Jag vill väldigt gärna tycka om det här, men det gör jag inte. Har lyssnat flera gånger men det känns bara menlöst. Annat var det härom helgen när Joe Claussell slängde igång den där nya "Strings Of Life"-mixen. DÅ var det armarna i luften kan jag lova!

Medlem 2004-12-14 09:29
 

fan jävla Ola till att tvinga mig till att behöva revidera min best of 2004-lista. den här har jag helt missat på grund av tom pyl, men nu jävlar behöver jag den mer än allt annat jag någonsin kommer behöva. beställs omedelbums!!!

men snälla säg att den inte är mixad!

Medlem 2004-12-14 10:05
 

maxim: Omixad.

Ola Andersson Redaktionen 2004-12-14 10:19
 

i vår serie "djupdykande analyser av hur vi kan förbättra världen" ger vi er: 'What a wonderful place this world would be

if we only try to keep the peace'

john deg Oregistrerad 2004-12-14 11:29
 

fan, vad ola och maxim är jobbiga och förljugna. de påstår hela tiden att de minsann fattat det här med 'soulful' och 'äkta' och 'innerlig' musik, men om man kokar ner vad de säger så upptäcker man att allt bara handlar om att 1)vara svart, 2)uppge sig vara kristen,

3)använda 'riktiga' instrument, och 4) använda ordet 'love' i varje jävla titel. det är YTA, bara yta.

(jag säger inget illa om blaze, märk väl, utan endast om ola och maxims falska attityder)

indignerad Oregistrerad 2004-12-14 13:19
 

Hehe…när jag lyssnar på den här skivan så kommer jag ofta att tänka på sången som Cartman och Michael Jackson sjunger ihop i "The Jeffersons"-avsnittet i South Park:

"let's go and ride the choo-choo train / on a magical journey". Det är samma vibe.

Cartman Oregistrerad 2004-12-14 13:57
 

När har ni tänkt recensera Streets Disciple?????

ryck upp er dagensskiva.com Oregistrerad 2004-12-14 18:50
 

Jimmy: Knock Knock

Alla: Who's there?

Jimmy: T-T-T-Timmy!!

Jimmy: Guess who I am now:

"T-T-T-TIMMY!! TIMMEH!!"

Timmy: "t…..t..timmmmyyyyy"

AHAHAHA JIMMY!!!! AHAH!

Zorro!! Oregistrerad 2004-12-14 21:04
 

var köper man denna?

runar Oregistrerad 2004-12-15 17:39
 

runar: Utomlands, tyvärr. Finns hos de flesta näthandlare. Den som börjar distribuera King Street Sounds i Sverige gör en av årtiondets största kulturgärningar.

Ola Andersson Redaktionen 2004-12-15 19:18
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig