Mitt förhållande till Phoenix har varit kluvet redan från början. Jag har fortfarande inte riktigt kommit fram till vad jag tycker om ”Alphabetical”. Antingen tycker jag den är en av årets allra bästa skivor. Eller så tycker jag den är helt ointressant och själsligt död. Jag ser inte riktigt att det finns någon möjlighet att komma fram till någonting mitt emellan de ståndpunkterna. Vän av ordning kanske påpekar att jag kanske därmed är mitt emellan just nu, i så fall. Men det är jag inte, jag har bara lite svårt att bestämma mig.

Jag påminns om problematiken igen när ”Live! Thirty Days Ago” dyker upp. Jag får samma känsla av låtmaterialet här. Lättkonsumerat, lätt att dras med i. Men irriterande. Som att varje gång jag nynnar med i en refräng förväntar jag mig att nästa gång kommer bli den sista, för alldeles snart kommer jag tröttna så hårt på ”Run Run Run” att jag aldrig mer vill höra den i hela mitt liv. Och om jag hör den där medryckande trallande gitarren ännu en gång måste jag slita bort membranet från mina hörlurar. Men det har inte hänt ännu.

Principiellt förstår jag inte heller riktigt varför de släppt en live-skiva nu? Kapitalisera på framgångarna, OK. Släppa lite nytt material för att hålla intresset uppe, OK. Men ändå. Kände de verkligen, när de hörde hur det inspelade materialet blev, att det var så bra att de verkligen ville ge ut det? Sure, ljudet är bra och rent. Men känslan är som en bootleg där någon tappat mixerbordet. Publikkontakten är i stort sett obefintlig. Till och med när Thomas Mars uppmanar publiken att klappa med hörs den inte. Det låter som det plattaste fall av platta fall. Liksom:

- Andra sidan är ni klara?
- … *Nä*.

Men jag tror inte de är borta, de verkar vara där. De är helt enkelt bortmixade. Med det krispiga ljudet från scenen är växlingen mellan när det tillåts publikljud och när det inte tillåts väldigt märklig. I slutet av låtarna släpper de på publiken, men när ett instrument sedan spelar ensamt på scen i introt till nästa låt är bakgrunden så klar som om det vore en ren studiosättning. Eller som om publiken gått hem.

Samtidigt gör frånvaron av publiken också att jag kan koncentrera mig på att höra detaljer från livespelningen som knappt märks i den slicka produktionen på ”Alphabetical”. Jag hinner förstå att jag är lite småkär i synthen som ligger en halvtakt efter i refrängen för ”Run Run Run” till exempel. Versionen av ”Everything is Everything” (inspelad i Sverige, på Berns) är väl tunn och bygger mest på tanken om att Phoenix är själlösa och döda, egentligen. Jag börjar bli orolig för att jag ska behöva kolla upp deras debut för att bli säker. Men att döma av låtarna från den som är med här finns det en risk för att det bara skulle bli skatologi.