Jag satt mitt i natten och Uffe satt mittemot. Till höger om mig vid bardisken satt en blond tjej som hade en tremeters drink framför sig. Jag hade pratat TV med henne och hennes skratt var ett vattenfall som sprutade över Vickans (Restaurant Victoria i Kungsträdgården, Stockholm) inre salong. Plötsligt häver sig Uffe upp på armbågarna och lutar sig långt in i blondinens hårsvall och ropar: ”Dina ögonvitor är som nyspolad is i världens jävla hockey-VM”.

En annan gång kom Uffe springande förbi Dramaten i samma stad. Jag hade blivit lovad en bunt outgivna låtar att spela i ett program och ville gärna ha besked om hur det blev. Uffe såg mig och hojtade medan han hoppade över en snödriva: ”Ja fan – dom kommer! Jag gillar dig. DU ÄTER JU RADIO!” Det kändes skönt att höra. Jag hade alltid haft svårt att formulera vad jag gjorde i radio men nu hade jag fått en diagnos.

Detta skedde åratal efter att jag fått en skiva hemskickad av Maria-Pia Boëthius. Hon var Uffes älskade just då han landade i media. Skivan hette ”Vargmåne ”och var förbryllande ordrik och myllrig. Så ringde jag upp honom och han sa nåt om nån bok som skulle komma också. ”Vargmåne” spelade jag nästan sönder i mitt program, Asfalttelegrafen – och jag blev paff när det blev höst och det dök upp en liten ful bok som hette ”Jack”. ”Hej Kjell!” hade Uffe skrivit inne i den och jag läste lite och tänkte att detta var nog snart makulerat. Sen började hela den stora staden prata om den märkvärdiga romanen om knark och vilda turer och tripper. Jag har fortfarande inte kommit igenom den.

Jag har däremot klämt i mig hans senare böcker. Uffes nuvarande utgivning sköts av Iddes och Irmas mamma, Barbro. Barbro heter Schultz och bor i Paris. En gång lånade jag hennes lägenhet på Söder i ett personligt krisläge och så kommer det sig att varje gång Uffe ger ut en ny skiva tänker jag på den sura libanesen som hade en liten skoaffär snett över gatan från Barbros lägenhet räknat. Jag låg på golvet en hel dag där i lägenheten och såg stupida kortfilmer en jul medan kvinnan jag älskade hade flytt till Caracas. Och det snöade. Det rasade från taken. Det sprakade i ledningarna. Också när jag ringde Uffe uppe i fjällvärlden, dit han tog sin tillflykt några år. Annars minns jag hur det brukade säga bjällerklang bjällerklong ute i radiokorridoren. Det var Uffe som kom och hälsade på kompisen i rummet intill – med vinpavorna klonkande mot dom trånga korridorernas väggar. Så har det hållit på med gemensamma bekanta, krogar och väldiga upplagor för det mesta Uffe tagit i.

Det jag mest minns och imponerades av var hans förmåga att försvinna. Han var bara väck. Det upprepades helt oregelbundet och ingen begrep hur han gjorde. Det var som om Uffe kunde knäppa av sig själv och slockna mitt i gatubruset. Texterna fylls av sånt. Dom tänds och släcks. Och fan vet om han sjunger romaner eller författar rock n roll. Natten går tunga fjät. Uffe har storyn i knät. Än en gång. Omisskännligt Lundell. Alla vet hur han låter. Som vinden en luciamorgon längs en stripig och avsomnad tvärgata. Svenskt som Hemglassbilens signal. Som inte är svensk. Men blivit det. Svenskt som den stjärtvippande skatan i solen. Knix. Fåglar och vild vind. Det är Uffes verkliga soulmates. Musiken? Jaaaa. Som bara DJÄFVULEN! OK, BABY – OK?