Det här är intelligent musik. Musik som skapats med ett syfte. Musiken vill förmedla en känsla och genom hela skivan kan man faktiskt känna en löpande känsla av enhetlighet.

Inledande ”About Falling Out” kan nästan kännas lite för smart i sitt arrangemang men eftersom de har byggt hela sitt album kring den här känslan om att bara ”falla ut” måste jag ge den ett par chanser till. ”Far Away, By My Side” som följer är på ett helt annat sätt egen i sin framtoning och ger helt rätta amerikanska indievibbar med stämsång av The Tinys Ellekari Larsson och ett maskinellt trumkomp. Syntar, baser och gitarrer följer med och det blir i mina ögon skivans mest otippade låt.

”It Beats Me Everytime” är vid det här laget en gammal goding som nu alltså dyker upp igen. På nytt. Och det blir ett härligt återseende från senaste Epn; ”Beats Traps And Backgrounds”.

”Does It Matter Now?” ger mig den där känslan av uppgivenhet utan att vara helt förstörd. Man vet att nåt är över men lyckas ändå se igenom det och tänka framåt. Man skiter i det helt enkelt. Ett snyggt trumdriv som tar mer plats ett tag in i låten byggs upp under sköna emogitarrer. Nu förstärks känslan ytterligare.

I ”Start Making Sense” är de tillbaks i indieträsket med avlägsna effektfixade röster och många vilda syntar i refrängen. Jag gillar när de hittar dit för det känns som att de själva är så glada över att få testa att låta lite skräpigare. ”Teen Love” är en otroligt bra låt som The Concretes skrivit från början medan PB&J här gör en härlig, lätt desperat, tolkning.

”All Those Expectations” är en munspelsvisa med lugnt gonattkomp. Jag lovar att man sover gott till den här låten. Sista låten på skivan är inspelad på Peters mobiltelefon under en promenad i Solna. Den heter ”Goodbye, Again Or” och är bland det finaste jag hört på länge. Underbart att den fick vara med på plattan i just den här formen.

”About Falling Out” handlar precis som resten av skivan om behovet av att ibland konfrontera sig själv på samma sätt som man gör med andra. Att man lär sig av konflikter är väl inget nytt men det är sällan man utmanar sig själv på det sättet. Det är jobbigt men väldigt nödvändigt. De har lyckats med konsten att vända ens blickar inåt. Det är sällan dagens pop lyckas med sånt. Jag tar tillbaks det där om pizzapop – det här är vällagad gourmetpop för finsmakare.