På omslaget: en bild av en svart man med lätt sorgsna ögon. På baksidan: en bild av en man i träningsoverall, sneakers, keps och hörlurar sittande på en parkbänk med händerna nedstoppade djupt i overalljackans fickor. Axlarna uppdragna. Bredvid honom en brun papperspåse, en sådan som alla amerikanska livsmedelsbutiker verkar föredra. Allt förpackat i ett oansenligt, brunt konvolut.

Hiphop. Som bara den.

Det var ungefär med den inställningen jag stoppade in ”Brown Paper Bag”, utgiven på det lilla oberoende skivbolaget 117 The Music, i stereon. Jag väntade mig att mötas av nio spår hiphop.

Jag hade rätt. Och alldeles, väldigt fel.

”Brown Paper Bag” öppnar med stenhårda pisktrummor i ett långsamt malande marschtempo tillsammans med en lågmält pumpande syntbas. Någon enstaka ljudeffekt. Sedan börjar City sjunga, nästan mässande. Allt byggt kring en enkel call-and-response-liknande refräng. (PUMP PUMP IT UP) Ett droppande keyboard läggs till och plockas lika snabbt bort igen. (PUMP PUMP IT UP) Det är fest. (PUMP PUMP IT UP) En dunkande klubbpuls. (PUMP PUMP IT UP) Monotont, repetitivt och nedstrippat som fan. (PUMP PUMP IT UP) Nästan hypnotiskt i sin enkelhet.

När electrofierade rytmer sedan sparkar igång ”Tell Me More” känns det som Kraftwerk på halvfart med anabolpumpade trummor. Ett ylande keyboard, några skrikande scratch-ögonblick och ett housepiano. Det är lika delar dans och Dr Dre i en klubb anno 1989.

Men ungefär när jag tror att jag vet var jag har City så exploderar ”Come Up to My Room” ut ur högtalarna och vänder upp och ner på allting. Från att tungt ha malt fram dansar City helt plötsligt ut på ett strålkastarbombat dansgolv med studsande rytmer och sound från valfri eurodance-singel från 1991, komplett med smattrande digitalvirvlar och väsande hi-hats. Men helt plötsligt låter City otäckt mycket som Byron Stingilys virvlande falsettstämma med ena foten i tvåtusentalet och den andra djupt nere i sjuttiotalets Philly-sound. Jag tänker eurodance, Ten City, Trax och Adamski. Men lika plötsligt som discokulorna slocknat och natten på rummet är förbi kraschar ”Brown Paper Bag” in i en mörk dagenefterskildring om var ett förhållande egentligen börjar i ”Don't Rush Me”.

Så fortsätter det, mellan nedstrippade och långsamt rullande hiphoprytmer och glimrande discogolv i garagens tecken. Det är den tuggummifnittriga Studio 54-festen i ”Get Up/Get Out”, med italo-housifierat piano och smurfade ljud, rygg mot rygg med ett patenterat Dr Dre-piano som bakgrund till otrohetshistorien i ”Play'r” (på många sätt en kusin till ”Shit, Damn, Motherfucker”). Det är texter om utslagenhet och fest. Disco och Gud (det känns inte som någon större överraskning att City hör hemma i New Jersey). Allt med samma känsla av hemmagjord och gråkornig lo-fi som på Cody ChesnuTT:s ”The Headphone Masterpiece”.

På många sätt byggs hela ”Brown Paper Bag” upp mot den åtta minuter långa discohymnen ”Breakin' All the Rules” (med sitt intro som påminner inte så lite om ”Blue Monday”). På samma gång som det är obekymrad fest, finns det också en vemodig sorgsenhet begravd bland de spelande strålkastarna. Och på två rader sammanfattas varför discon alltid varit den riktiga arbetarklassmusiken.

”When the hard work is through / we go out breakin' all the rules”

Dansa för att glömma vardagen. Dansa och drömma om en bättre värld. Dansa för att orka med.

Att ingen av låtarna på ”Brown Paper Bag” är kortare än fem och en halv minut, tillsammans med det faktum att musiken ofta mejslats fram med få verktyg, gör att skivan är långtifrån lätt att ta sig in i. Men de malande rytmerna, och Citys röst, suger in mig varje gång.

Höstens så här långt roligaste överraskning.