Nu börjar det igen. Lagom till hösten och lervällingen som muntert stänker över oss från passerande bussar anländer en plufsig, osorterad lösdrivare med klonkiga instrument och en röst som rinner ur högtalarna som graffitti i lös vikt.

Dags för Tom Waits. Han gör Tom Waits-musik. I början var Tom Waits-musiken långa noveller med miljöer och platser myllrande över låtkartan. Det var märkligt. Det påminde om alla författare som skildrat sitt USA i närbild. Det smakade Raymond Chandler, John Cheever, Sinclair Lewis, och det smakade alldeles bestämt film noir à la Hollywood. Det kunde rent av påminna om Chester Goulds skruvade serie ”Dick Tracy”. Men kanske var Waits inspiration mer hämtad från tysk kabaré. Han såg utklädd ut och han var extremt övertydligt utklädd dessutom. Som Albert Engströms Kolingen men placerad på Main Street med ett paket Chesterfield och en brun påse innehållande billig whiskey.

Den Waits-figuren försvann plötsligt. Realisten och samhällsarkeologen som visste vilket varumärke själva månen och molnen över nattklubben hade blev i stället magiker och buller-artist. Hans senaste skivor har innehållit instrument hämtade från garage, badrum och kök. Det har i alla fall låtit som som symfonier för spruckna badkar, kullvält spis, kastruller och pannrumsreglage. Bom zpank kookka chappa DONKA krasa SKROKSCHA MAHÄPP.

Nya skivan är skvalpig. Men ganska snart hör jag att vi är kvar i DIY-arsenalen. Det finns många ”låtar” på ”Real Gone” som låter som Frank Zappa när han rengör sin brödrost med motorsåg.

Samtidigt har Tom nu kommit så lång in i bullerbuskaget att det är rent djungelprimitivt.

Det är skitfult och omöjligt att ha som bakgrund till nånting. Det är smuts och lort av organiserad sort som om det gällde livet. Mycket låter så ute i marginalen att det kunde arkiveras under LJUDEFFEKTER.

Bara en sån sak. Han försöker inte ställa sig in. Han är ett skrammelmonster värd en respekt som få hiphoppare eller dödsmetallpuckon. Jag begriper mig inte på det. Och det är en stor gåva. Obegripligheten och det asfula på en gång. Plus några små snuttefiltiga tårdrypare. Och nästan hela tiden tunga, mörka, bankiga BLÄNG från nån som verkar knacka i rören nere i källaren. Visst låter det hemtrevligt. Nä. Det är vidrigt men troligen omistligt.