Jag har aldrig haft en riktig kärleksaffär med Pixies. Gillat naturligtvis, men aldrig riktigt älskat. De har mest av allt varit en referensram. Framförallt för att köpa allt som kan betraktas som sidoprojekt till dem. Jag håller fortfarande Frank Blacks ”Teenager of the Year” och The Breeders ”Last Splash” högre än något Pixies-album (Ja, jag vet att jag har fel i den allmänna opinionen). Med det sagt är det ändå fascinerande hur mycket känslor det väcker att titta igenom låtlistorna på de klassiska skivorna ”Come On Pilgrim”, ”Surfer Rosa”, ”Doolittle” och ”Bossanova”.

Det andra jag haft Pixies till är för att hitta andra artister, utanför kretsen av bandmedlemmar. Pixies har ju länge varit en darling att göra homager till i indievärlden. Och ofta har det varit värt att kolla upp band som gjort covers eller andra hyllningar till Pixies. Och det även om covern i sig inte varit fantastisk. Det var lite som ”De som köpt den här skivan har även köpt” innan det ens fanns databaser som försökte hjälpa kunderna vidare i sitt lyssnande. Banden har då redan deklarerat smak och det har många gånger räckt. Med tillägget att de inte får ha gjort en tråkig cover.

Den här skivan är en samling som Düsseldorf jagat ihop. Utan budget för inspelningar eller ersättning till de medverkande artisterna. De har medverkat för att de velat göra det. För att de La La Love Pixies. Och det är trevlig lyssning.

Hamell on Trial gör en alldeles underbar version av ”Monkey Gone to Heaven”. Quit Your Dayjob gör en härligt skruvad ”Broken Face” (men då är jag lite för betuttad i QYD för att vara en riktigt objektiv bedömare just nu). Patrik Hamberg anmärkte att Mattias Alkberg BD gör en om möjligt ännu segare version av ”Here Comes Your Man”, jag vet inte om han håller med mig om slutsatsen att det inte är en dålig sak.

Hell on Wheels ”Holiday Song” och Laaksos ”Bone Machine” skulle gjort mig tveksamt intresserad på ovan nämnda grunder, inte särskilt bra covers men …

Märkbart är även att David Fridlund här sätter ner sina första bopålar som soloartist tillsammans med Sara Culler i ”Wave of Mutilation” och att First Floor Power tillsammans med Pluxus ger It's a Trick, It's a Trick och en cover på ”The Happening”.

Det jag saknar mest på samlingen är Pixies skramliga sida. Det är en alldeles för snäll samling. Även om de inte tog det så långt själva så var Pixies en katalysator för mer skrän. Den delen av deras arv tas bort av snälla covers. Ge mig en Totalt Jävla Mörker-version av fantastiska ”Rock Music”, till exempel. Och naturligtvis saknar jag ”Caribou” och ”Where Is My Mind”. Fanns det verkligen ingen som ville göra dem? Skam!

Det hör också till formen av en sån här skiva att man får acceptera mindre bra versioner. Som Nathan Larssons version av ”Velouria” och den största besvikelsen Hello Goodbyes ”Gigantic”. Hurr.