Likt den elektriska strömmens blixtrande framfart på den här skivans omslag går varenda ton TV on the Radio tar rakt igenom mig. Deras musik får mitt hår att stå och mitt blod att koka. Jag har inte hört något så här säreget och intressant på jävligt länge.

TV on the Radios musik är svår att sätta fingret på. Det är oftast inga konventionella arrangemang som möter under turens gång. Nej här finns gott om spännande ljudlandskap, oväntade kurvor och guppiga melodier. Någonstans kan man säga att grunden består av att de gör fin och känslig pop samtidigt som de får till ett intressant och intensivt sväng samt en stor känsla av äkthet. Det blir faktiskt rätt psykedeliskt bitvis och ganska mycket lyssningsmusik av det hela. Vilket såklart inte ska ses som något negativt.

Helt ovarsamt slängs det in en vresig blåssektion, en manskör med minst tre stämmor, en trummaskin eller en arg båttuta.

Singeln ”Staring At The Sun” och underbara ”Dreams” är två favoritspår. ”Ambulance” görs helt à capella och inleds med två mansröster som sjunger ”dumm dumm dumm”, likt kollibrierna på Kalle Ankas julafton, och sedan kompar sångversen genom hela låten. Till detta läggs några ljusa falsettkörer som svävar lätt som änglahår. Då påminner de om Clouddead och Why? från Anticonkollektivet.

”Poppy” och ”The Wrong Way” är exempel på när de på sitt briljanta sätt lyckas göra musik som är känslig och finstämd på samma gång som den river upp skrubbsår och pockar på dans. Gitarrerna river i luften och harvar sköna, monotona och distade riff under en mysig sångmelodi. Helt plötsligt kommer kören in igen och de håller takten med hjälp av fingerknäpp tills hela apparaten sätter igång igen. Det här är ett band som vågar improvisera och leka med givna roller utan att det blir pretentiöst.

Jag har sällan sett ett så ärligt och avslappnat band som när de spelade på en klubb nära mig för några veckor sen. Den spelningen var bland det bästa och mest intensiva jag sett och är något jag lever på fortfarande.

Nånstans har jag väl haft med mig insikten om att de flesta här i Sverige som gillar indie är ganska trångsynta, vita, anglofila popsnören men trots denna insikt blev jag nästan lite rädd för min egen fascination över dessa svarta mäns sinnesjukt stämningsfulla musik, röststyrka och briljans. Jag menar det här är ju något ovanligt i vår del av världen, det är ju ovanligt med svarta människor som gör indie. Jag reagerade lite på samma ovana sätt när jag såg Bloc Partys video till fantastiska ”Banquet” för första gången. Jag menar inte att exotisera dessa herrars kreationer utan vill snarare uppmana till en mindre homogen popkultur. Jag tycker att det behövs. Och glöm inte heller att köpa skivan!