Den här veckan kom Blues Explosions nya skiva Damage. Jag hade länge tänkt att skita i den. Plastic Fang var inte särskilt kul faktiskt. Och spelningen i Malmö var rak trist rock.

När jag kom hem från Malmö gick jag rakt fram till skivhyllan för att få vad jag ville ha av The Jon Spencer Blues Explosion. R.L. Burnsides A Ass Pocket of Whiskey. En frustande, spritångande och svettig snyting till blues.

På eftermiddagen den 2:a juni 1996 träffades Robert Louis Burnside, Jon Spencer, Judah Bauer och Russell Simins på Lunati Farms i Holly Springs, Mississippi för att spela blues. Ungtupparna (de var inte särskilt unga, men det går inte att säga något annat i relation till den store Burnside) med respekt och förväntan i sinnet. De skickade runt en flaska sprit och började spela in. Eftermiddagen blev till kväll, kvällen blev till natt och den lilla skaran blev fullare och fullare. Ut kom skitig jävla blues som bara kan sprida ett stort leende. Blues som vet att det fantastiska med kärleken är möjligheten till sveket och sorgen. Som vet att utan den skulle det söta aldrig smaka lika sött.

R.L. kraxar som en kråka och så stånkar de igång. Det låter rustikt och sjavigt. Ärligt. Aldrig perfekt, därför perfekt. R.L. rullar på rösten och Jon Spencer ylar med mikrofonen nere i halsen. Gitarrerna är larger than life med så mycket känsla att munnen blir torr av den fuktiga värmen där de spelade in. Russel slamrar slarvigt på trumskinnen för att det är en omöjlighet att låta bli. Judah biter ihop tänderna och flyter med i groovet. Det är enkelt, korkat och förbaskat snyggt.

R.L. blåser upp sig till Man. Man med stort m. Ett svin. Han skiter i allt. Han ger fingret till snuten, han super, slåss och skjuter ner alla jävla idioter med sin feta revolver och avslutar med att ropa efter mamma. En riktig karl. Han skrävlar och ljuger ihop sagor om det han varit med om och alla lyssnar andäktigt. Jon och Robert möts i tunga konversationer där Jon Spencer försöker låna 40 nickles för att få råd att köpa en liten påse chips och R.L. svarar: I tell you what. If you don’t get out of here and make it fast, I’m gonna put my foot right in your ass. Stenhårt.

Det är det här de menar när de säger att någon har distans. Distans till sig själv och sådan självsäkerhet att man kan göra bort sig hur mycket som helst och ändå vara stencool. R.L. behöver inte bevisa något. Han är kung.

Vissa låtar är mer skelett än färdiga byggen. Men vad fan gör det? Det är inte så allvarligt, men det har något speciellt. Känsla. Kärna. En njutning av att leka tillsammans, farbrorn och spolingarna. Med Blues Explosion på sin topp och R.L. Burnside på sin kontant höga tron. A Ass Pocket of Whiskey visar vad det handlar om.