Recension
- A Ass Pocket of Whiskey (album, cd) R.L. Burnside
- 1996
- Fat Possum/Matador/Playground
Play the blues, punk
Lyssna
Externa länkar
- Fat Possum/Burnside
- Skivbolagets presentation av blues-legendaren.
Den här veckan kom Blues Explosions nya skiva Damage. Jag hade länge tänkt att skita i den. Plastic Fang var inte särskilt kul faktiskt. Och spelningen i Malmö var rak trist rock.
När jag kom hem från Malmö gick jag rakt fram till skivhyllan för att få vad jag ville ha av The Jon Spencer Blues Explosion. R.L. Burnsides A Ass Pocket of Whiskey. En frustande, spritångande och svettig snyting till blues.
På eftermiddagen den 2:a juni 1996 träffades Robert Louis Burnside, Jon Spencer, Judah Bauer och Russell Simins på Lunati Farms i Holly Springs, Mississippi för att spela blues. Ungtupparna (de var inte särskilt unga, men det går inte att säga något annat i relation till den store Burnside) med respekt och förväntan i sinnet. De skickade runt en flaska sprit och började spela in. Eftermiddagen blev till kväll, kvällen blev till natt och den lilla skaran blev fullare och fullare. Ut kom skitig jävla blues som bara kan sprida ett stort leende. Blues som vet att det fantastiska med kärleken är möjligheten till sveket och sorgen. Som vet att utan den skulle det söta aldrig smaka lika sött.
R.L. kraxar som en kråka och så stånkar de igång. Det låter rustikt och sjavigt. Ärligt. Aldrig perfekt, därför perfekt. R.L. rullar på rösten och Jon Spencer ylar med mikrofonen nere i halsen. Gitarrerna är larger than life med så mycket känsla att munnen blir torr av den fuktiga värmen där de spelade in. Russel slamrar slarvigt på trumskinnen för att det är en omöjlighet att låta bli. Judah biter ihop tänderna och flyter med i groovet. Det är enkelt, korkat och förbaskat snyggt.
R.L. blåser upp sig till Man. Man med stort m. Ett svin. Han skiter i allt. Han ger fingret till snuten, han super, slåss och skjuter ner alla jävla idioter med sin feta revolver och avslutar med att ropa efter mamma. En riktig karl. Han skrävlar och ljuger ihop sagor om det han varit med om och alla lyssnar andäktigt. Jon och Robert möts i tunga konversationer där Jon Spencer försöker låna 40 nickles för att få råd att köpa en liten påse chips och R.L. svarar: I tell you what. If you don’t get out of here and make it fast, I’m gonna put my foot right in your ass. Stenhårt.
Det är det här de menar när de säger att någon har distans. Distans till sig själv och sådan självsäkerhet att man kan göra bort sig hur mycket som helst och ändå vara stencool. R.L. behöver inte bevisa något. Han är kung.
Vissa låtar är mer skelett än färdiga byggen. Men vad fan gör det? Det är inte så allvarligt, men det har något speciellt. Känsla. Kärna. En njutning av att leka tillsammans, farbrorn och spolingarna. Med Blues Explosion på sin topp och R.L. Burnside på sin kontant höga tron. A Ass Pocket of Whiskey visar vad det handlar om.
Publicerad: 2004-10-01 00:00 / Uppdaterad: 2009-04-22 21:31
19 kommentarer
Men Ed Harcourt då? Vart har den tagit vägen?
#
först idag
#
mamma
#
hej
bleeev jag förrst
hej,
#
Tack Kal! nu älskar jag dig ännu mer!
#
Detta är lika mycket blues som den svenska artisten är det.
#
Heter den verkligen "A Ass Pocket of Whiskey" och inte "An Ass Pocket of Whiskey" som är korrekt engelska? Mysko.
#
ed harcourts nya och sonic nurse dåå vaa??
#
Bara att hålla med.
Det här är en legendarisk platta värd allt mediautrymme den kan få.
#
men när ska ni recensera phil collins nya dubbelmacka då (iofs en samling, men ändå en riktig godbit)?
#
Aha, den här gamla skivan kom upp på podiet. Lite lurig platta som bäst avnjutes när man själv är lite lagom lullig. Annars kan den gubbiga känslan ta över alltför mycket. Med det vill jag inte säga att man blir gubbsjuk utav att dricka sprit utan snarare att låtarnas skelettbyggen behöver nåt att fyllas med…PUSS
#
Den heter verkligen A Ass.. och inte An ass.
http://www.amazon.com/exec/obidos/tg/
detail/-/B0000036WR/qid=1096620955/
sr=8-1/ref=pd_ka_1/103-2926602-7455823?
v=glance&s=music&n=507846
Jag ÄLSKAR whiskey!
#
Jiiiiiiippi! Fantastisk skiva! Burnside's bästa platta förutom de akustiska inspelningarna från 1968. Vilken röst, vilket underbart gitarrspel han har Burnside, fast nu kom jag ju på på att liveplatta "Burnside on Burnside" eller vad den nu heter sparkar ut tänderna på den här plattan, liveplattan är nog det närmaste bluesen varit punken, någonsin.
#
u.n.p.o.c.. Då får du väl passa på att läsa recensionerna av just de två skivorna i arkivet.
#
är det bara jag eller har det inte varit en intressant recension på dagensskiva på, typ, en miljard år?
det är säkert bara jag.
hej då dagensskiva.com, jag kommer sakna ditt gamla jag!
#
Kool platta ! Störtsköna "Sound Machine Groove" med RL är också värd att inhandla, där RL´s svängiga, svampiga söner kompar !
#
2 fina recensioner du skrivit Hamberg! Det är väl dom här 3 plattorna man behöver med Burnside tycker jag.
#
Schyst coverbild, påminner mig om när min farbror brukade slå mig och min bror fördärvade med en piska av ihoptvinnade bananskal.
Ps. skicka ett meddelande om ngn ser mitt flyktiga, fyrkantiga ansikte.
#
Kanske 1996 års bästa skiva.
#
Kommentera eller pinga (trackback).