Det är den andra stora soulbesvikelsen för året som har hamnat hos mig nu. Den här är dessutom sju resor värre. Den får Angie Stones ”Stone Love” att verka som ett brännande mästerverk. Det gör ont i mig att lyssna på det här. På ett dåligt sätt. Här finns ingenting som berör. Ingenting som stör. Här finns ingenting.

Röstuppvärmningen när Jill Scott gör pruttljud med munnen är skivans höjdpunkt. Jag börjar fantisera om Zap Mama på scenen i Belgien i somras. Tyvärr går det bara utför efter de där inledande åttio sekunderna. Då spelar det ingen roll att Jill skrivit texter som med en annan inramning skulle kännas långt in i benmärgen, när helheten är så… platt, tam, inställsam och menlöst försiktig.

I stunder försöker hon ta i mer och visst har hon rösten. Men i slutändan räcker det inte. Ljuden som spelas runt den är så totalt själlöst intetsägande att jag tappar allt intresse. Rösten försvinner i en ocean av tam smet. Jag försöker tänka bort smeten och lyssna som om hon sjöng a capella och de få stunder jag lyckas är det inte så tokigt.

Andra gången det blir riktigt bra är först i avslutande extranumret. Den på pianon och bongotrummor framförda versionen av ”Bedda at Home”. Undrar vad som hade hänt om hon fått skala av alla låtarna istället för att doppa dem i vuxenradioluft? Jag vågar inte tänka tanken, men hoppas att det blir en liveversion i liten skala som följer härnäst.

Istället för att röra mig till tårar lämnar hon mig fullständigt oberörd.

Jag har svårt att lyssna till slutet av den sjuttiotvå minuter långa skivan särskilt ofta. Efter en halvtimme har jag fått nog av mesighet och vill sätta på något som försöker knäcka vartenda ben i min kropp istället. Något som skakar liv istället för att fungera som hjärndödande soma.