Han är brittisk kung av cool. Han badar i legendernas sus.

Mannen som drog igång Jam, det mest smarta och stilmedvetna av punkbanden. Mannen som startade Style Council – ordet stil är centralt för denna elegante snobb från samhällets nollsektion ute i Woking, en av många marginalbosättningar som finns i Londons utkant. Den som föds där under femtiotalet föds in i en virvel av swinging things – exotiska och ändå så nära. Så är det i alla stora städer – i förorternas pool av miljoner okända finns dom som kommer att uppfatta citylivet som mest omistligt och evigt hägrande. Mer så än för dom som kommer från ett svart hål ute i skogen.

Paul har vårdat den unge cityflanörens utseende. Han har ett distanserat och trendkänsligt förhållande till musiken. Den svala soulvinden i Style Council är hans starkaste bidrag till populärmusiken. Men också på den här skivan, en samling kräset utvalda covers, finns den svala känslan. Ibland uppstår skrattande och rullande jubeltempon – som inte är särskilt Wellerska. Det är skivans höjdpunkter.

Sen har han nött ner rösten på ett intressant sätt. Paul låter som den utlevade och hedonistiske provsmakaren av olika krävande livsstilar. Han har hittat fram till ett starkt markerat röstrasp som gör honom till en arketypisk singer-songwriter. Han sjunger med en röst som män skulle kalla tuff och kvinnor uppfattar som sexig. Eller som skådespelare skulle säga – ”supit ihop en röst med karaktär”.

Nu åker han kana genom en lång rad soul-smakande gamla favoriter. Och då och då kastar han sånt som Tim Hardins ”Don't Make Promises” och Gordon Lightfoots ”Early Morning Rain”. Chic-teamet Rodgers- Edwards finns representerade med ”Thinking of You”. Och så håller det på. Glamourgreven Weller håller stilen. Det är en noga utvald samling nejlikor som doftar dunkel dåtid. Pauls tolkningar av bekanta sånger är smakfulla och sitter tajt som ett andra skinn. Inget låter stulet. Inget låter falska fjädrar. Han gör en glad och grundligt gungande grundkurs i goda melodier från alldeles nyss. ”All Along the Watchtower” av Dylan har ju hunnit några varv i cover-karusellen. Det här varvet är stilfullt, glimrande och gjort med både vördnad och vild glimt i virilpumpen. En alldeles märkvärdigt vuxen och försonad hyllning till popmusik är ”Studio 150″. Jag tycker den är så genuint förälskad i attityden mot originalen och så helt odramatiskt självständig. Mycket vacker dessutom. Där Bowie och Ferry varit bamsenallar som sugit sönder gamla hits som neon-nappar gör Paul det bästa av allt – han hyllar musiken han vuxit upp med. Det är ett kärleksarbete.

Tänd 150 ljus och lyssna.