1994.

Triphop är ungefär så rätt det bara kan bli.

2004.

Triphop är ungefär så fel det bara kan bli.

Som med så många musikströmningar dessförinnan, och som med så många musikströmningar sedan dess, vände en nära nog församlad kritikerkår kappan ut och in i samma stund som Tricky rökt färdigt den spliff som kastades upp till honom från publiken framför Gino-scenen. Då var triphop såååååå 1994 och därmed helt ointressant.

Ungefär då förvandlades ”triphop” från chic cocktail-mingel-accessoar till musikkritikens svar på ”din mamma”.

Skulle ”Downtown Loop” beskrivas i musikkritiktermer idag gissar jag att ord som ”electronica”, ”hiphop” och ”instrumental” kan förekomma. Med andra ord: triphop.

Det var ju de här delarna som byggde triphopen. I grund och botten var triphop instrumental hiphop med elektroniska inslag. instrumental hiphop med elektroniska inslag som rökt på, visserligen, men fortfarande instrumental hiphop med elektroniska inslag. Gärna med lite mumlande pratsång för att verkligen förmedla bilden av en LSD-tripp på avvägar.

”Downtown Loop” är triphop. (Mind) Shift och DJ Tosh har pillat ihop en triphopskiva.

Okej. 2004 har triphopen tagit in på torken, klippt sig och putsat skorna. Numer är det namn som RJD2 och Alias som skapar musiken som ingen kallar triphop.

Att gräsdimman vädrats ut har både sina för- och nackdelar. Som tristast blir det när ”Downtown Loop” förvandlas till sämre tagningar av materialet på ”Royalties Overdue” med sin polerade flört med bossavibbar och acid jazz. Snyggt, men väldigt oengagerande. Det är inte för de stunderna du ska bekanta dig med ”Downtown Loop”. Nej, det är för soluppgångarna över New York.

Som den känslan av en taxibil som sakta kryssar fram genom ett fortfarande sömndrucket Manhattans öde gator medan ekande röster studsar mellan betongens konturer. Förarens fingrar trummar förstrött på rattens överdel samtidigt som huvudet nickar nästan obemärkt fram och tillbaka. En högersväng senare passerar bilen förbi några jazzklubbar som fortfarande har öppet och tonerna av kvällens kvartett strömmar in genom det nedvevade fönstret. Solen klättrar sakta, sakta allt längre upp till tonerna av burkiga stråkar. Vid ett rödljus sitter en ensam och vemodig tvärföljt och väser fram tonerna medan en sordintrumpet kan höras långt, långt borta. En inbromsning släpper förbi de första stressade morgonresenärerna som skyndar över gatan. En nick besvaras av en stilla vink från handen som hänger längs med dörrens yttersida. Stadens puls ökar allt mer och fotgängarnas taktfasta stampande stiger allt högre samtidigt som en orgel gör sitt bästa för att skrika ut över sorlet…

Det är i baksätet i den här taxin som Shift och Tosh suttit. Följt med. Hållit ut en mick genom fönstret och spelat in det som passerat förbi. Den enda gång taxin stannar till och plockar upp en passagerare är när Serum från Mekanikal Mystik tränger in sig där bak och rappar sig igenom några kvarter.

Triphop som vi kände den för tio år sedan kommer förmodligen inte att bli rumsren igen förrän om, säg, ytterligare tio år. Då kanske musiken återuppstår i retrofierad form (för en kort stund i stråkastarljuset innan den blir såååååå 2014). Vill du inte vänta till dess på ny triphop kan ”Downtown Loop” vara värd åtminstone en tur i samma taxi som Climber.

Tittar du riktigt noga innan du kliver in i taxin kan du dessutom se att det riktiga mästerverket på ”Downtown Loop” till och med förärats med en egen klisterdekal på den bakre kofångaren. En dekal som kanske säger det mesta om den taxi du är på väg att sätta dig i.

Jesus fixed my car.