Skördetider. Med den här skivan i högtalarna och farthållaren låst på åttio. En smal, slingrande väg mellan Frövi och Arboga. På väg österut.

Kamera två:

Vackra och framgångsrika åker vi ut till någons ställe i skärgården där vi grillar, badar från bryggan och sitter runt elden och värmer oss med sterila men glada leenden vita som snö. Vattnet är lika blått som ölet och plötsligt dyker både Uno, Ledin och Jill upp med gitarrer och sång.

Snabbt klipp till andra sidan Nordsjön:

Lika vackra går vi hand i hand över heden innan vi kommer fram till viken där tidvattnet avslöjat havsbottnen. Med våra stickade polotröjor och långa jackor med rutigt foder står vi brisen och ser allvarsamt sköna ut där vi tittar ut mot havet. Har vi tur hamnar vi på ett skivomslag. Med Travis, Starsailor, Saybia, The National Anthems eller något annat pompöst band i den allvarsamma svärmorspopens förlovade landskap. Bland britter, danskar och svenskar.

För det är där vi rör oss idag. I sällskap med Embrace, som på det här albumet tagit ett steg framåt. Mycket tack vare producenten Youth, som tvingat den tidigare så självgode Danny McNamara att utvecklas. Kanske inte i några direkt radikala riktningar, men det hörs att Embrace vuxit. Det är en vidare klang, en större rymd av ljud som flyger ut ur mina högtalare när jag lyssnar igenom skivan för första gången. Embrace låter mer. På alla bredder. Gamla och nya medlemmar av deras församling kommer falla pladask för låtar som ”Gravity”, ”A Glorious Day” och ”Wish 'Em All Away”. Jag lägger hela veckopengen i kollekten när de spelar ”Out Of Nothing”.

Det handlar om låtar som började sitt liv som ballader och ibland förblivit det, men ibland poppats upp. Mjuka, men bestämda grunder läggs med trummor och bas. Ovanpå det lager av tassande, svävande och glidande gitarrer. In från kanten kommer ett piano och tar över då och då. Nyanserade melodier lyfter i refrängerna. Längst fram sång med rejält patos. Som då och då förs fram av en rejält tilltagen kör i refrängen.

”Ashes” startar resan med ett mjukt ryck som tar fart och lämnar marken i refrängen. ”Gravity” får Embrace att låta som Coldplays äldre bröder, vilket kanske inte är så långsökt med tanke på att låten är skriven av Chris Martin. Och redan i tredje låten ”Someday” blev det gospel och McNamara sjunger om ett ljus som skiner för dig och mig.

Pop för mesar, svärmödrar och vykort. Kritvit gospel.

På det hela taget är det här en alldeles utmärkt skiva för årstiden. Själv fick jag nästan en religiös upplevelse häromdagen när jag åkte hem på småvägar genom Mälardalen i ett sagolikt vackert sensommarlandskap där fälten är slagna och bönderna lagt sina stinna jättemarshmallows i gigantiska högar. I bilstereon gjorde Embrace sitt bästa för att höja upplevelsen.

Det är präktigt, visst. Men jag är svag för den här mesiga popen och de känslor den ger mig. För i all sin anspråkslöshet skapar den små utbrott av lycka i mitt liv. Trots att det är långt från allt som är rock'n'roll, spännande och farligt är det en känsla jag välkomnar.

Med en popkram.