Först av allt – detta är den svåraste genren – sprutmetallrock! Hundratusen gitarrister och ännu flera sångare över planeten har försökt överträffa The Who, The Jesus & Mary Chain, Black Flag, The Stooges, Nine Inch Nails, Joy Division, Suicide, Nirvana, Led Zeppelin, Stones och deras svetsorgier. Scenen förvandlas till ett fabriksgolv där livets egen härdsmälta inträffar inför fullsatt hus. Courtney Love utnämnde Icarus Line till sina älsklingar när deras första cd ”Mono” kom 2001 på egna lilla lokaletiketten Buddyhead. Sedan har deras rykte blivit rostfritt (John Peel från BBC adopterade gruppen hastigt för sin show) och nickelspikat rakt in i själen på deras konsertbesökare. Här handlar det om uppföljaren som också är första skivan för ett etablerat storbolag.

Misshandelsmusik eller poetiskt statement för dom groggy och förlorade i förortsdeltat?? Det är omöjligt att tänka klart nu när skivan blöder med värsta magnesiummäktiga knullkoefficienten. Det är dekadent densitetsupplösande. Titantårtan sväller ut till rostfria cellblock där dom instängda stirrar in i väggarna med aluminiumögon och elektriska mässingsnerver kryper nakna över huden. Det forsar in bilder när jag hör Icarus Line. Det är lätt att se hur just denna grupp kan bli nästa kamikazelegend med geväret inkört i munnen och fingret på avtryckaren. Dom låter vansinniga. Elaka. Mordiskt jävla packat och trasigt förtvivlade på det extatiska sätt som smittat unga män i decennier. Och det gäller hela den ultraresistenta rockmassa som står upp erigerad och galen ur nya cd-skivan. Men sångaren Joe Cardemone är ett trumfkort bortom alla portkoder och styrsystem. Han lyckas låta som om han ska slita strupen ur kroppen och göra det som en koreografisk höjdpunkt.

Joe i intervjusvar på frågan: ”vad är det första du tänker på när du vaknar på morgonen?”: ”Runka eller somna om”. Det handlar om lösaktig Los Angeles-rock på väg ut i världen. Senaste turnéplats: Japan. Fast det ska vi nog skita i.

Skivan igenom märker jag hur dom sammansmälter tusen själsfränders skränfragment och gitarrdistorsioner från bortre molekyldjungeln – så satans desperat och rakbladigt vasst att det kanske är bäst att inte sitta för nära scenen. Icarus Line är en laserskärmaskin för titanhundratalet. Aldrig har det varit så få andetag mellan svetsning av sprickor i topplock och rockscenens metallpulver och turbomotorblock. Blinka lilla skära skära havrekanon – det är något barnramsigt som slirar in och sprider vanilj också mitt i detta sjukt pornografiskt kåtslagshyberbola band. Dom är verkligen svin. Grisvampyrer. Sex skvätter ur sången. Våld rinner ur Icarusballongen. Det lyfter och det är soundtrack för ett hedonistiskt upplopp som totalt spårar ur och sen måste diskuteras i hundtratals tunga volymer. Altamont Rock med pervertarat juckiga höfter och vokalvolter. Med plats för små glimmande parenteser då larmet klarnar och Icarus svävar mot solen på vingar ditsvetsade med vax. Och solen doftar saffran och gjutjärnspaj.