I november 1993 beslöt Nirvana med Kurt Cobain i spetsen att tacka ja till MTV:s förfrågan om att göra en unplugged-spelning. Kurt valde ut 14 låtar att spela, sex av dem var covers, varav tre ursprungligen inspelade av Meat Puppets, som även medverkade i showen.

Själva instrumentuppsättningen bestod av Kurt på sång och gitarr, Krist Novoselic på akustisk bas, Dave Grohl på trummor med mjukare trumpinnar och vispar. Den vanliga trion hade dessutom utökats med en fjärde och femte medlem, Lori Goldston spelade cello och Pat Smear gitarr. Allt detta ledde till att bandet fick ett mjukare, varmare sound än vanligt.

Inför detta framträdande var Kurt lika nervös som inför deras debutspelning. På eftermiddagen samma dag som spelningen skulle äga rum låg Kurt på en soffa och klagade över att han mådde dåligt. Han ville ha Kentucky Fried Chicken, men det var inte det enda han begärde. Han led nämligen av drogabstinens och spydde. Så någon var tvungen att skaffa fram Valium åt honom.

Repetitionerna var inte särskilt väl genomförda. Mer tid gick åt till att tjafsa med MTV än att faktiskt öva in låtarna. Kurt ville inte att deras framträdande skulle bli som alla andra i Unplugged-serien. Det blev det inte heller: förstärkare användes t.ex. Trots att förberedelserna inte direkt bäddade för en konsert utöver det vanliga, var det precis vad publiken fick uppleva.

Kurt sjunger och spelar med stor inlevelse och jag får känslan av att musiken är allt han har. Han använder sin röst väldigt bra, från lågmäld sång i ”Something in the Way” till rena primalskrik i Leadbelly-covern ”Where Did You Sleep Last Night?”. Andra låtar värda att nämna är den ödesmättade covern på Bowies ”The Man Who Sold the World” och den nakna ”Pennyroyal Tea”, där Kurt spelar utan hjälp från sina bandmedlemmar. Det märks att den här spelningen verkligen betydde något för honom. Han gav verkligen allt.

Även de andra bandmedlemmarna gör bra ifrån sig, Krist spelar dragspel i ”Jesus Don't Want Me for a Sunbeam”, Dave tar över basen i samma låt och Loris cello tillför en extra dimension, musiken känns mer episk. Men det är Kurt som står i centrum, man kan kanske säga att det här är hans avsked till världen. Det är kanske ingen slump att fem av de sex coverlåtarna nämner eller handlar om döden. Eller att scenen var utsmyckad som en begravning med levande ljus, blommor och en kristallkrona.

Det här är en skiva som passar perfekt när man kommer hem på fredagen och inte har någon att spendera kvällen med och skolan går dåligt och man bara vill gå och dra nåt gammalt över sig. Då fångar Nirvana ”Unplugged in New York” ens känsloläge perfekt.

I och med ”Unplugged in New York” visade Kurt att han var en stor låtskrivare och att hans sånger även höll för ett lugnare tempo, utan distade gitarrer. I år är det 10 år sen Kurt lämnade den här världen och den här skivan är en riktigt bra anledning att minnas honom.