Med risk för att min fru, min son, mitt ofödda barn, mina föräldrar och andra nära och kära kan misstolka det jag kommer skriva nu så kan det inte hjälpas. Det måste ut.

Fredrik, jag älskar dig!

Ända sedan jag började skriva om musik under 90-talets andra hälft har han funnits där. Denne egensinnige, lätt trulige man som går sina egna vägar vart de än må bära hän.

Det har funnits stunder då jag tvivlat. Raskt avbrutna telefonsamtal och pissoarprat på fyllan som skulle kunna tas förolämpande har varvats friskt med det största tillmötesgående man kan tänka sig. Detta redan på den tiden då man representerade mini-media. Allt präglat av en rakhet som INGEN annan i skivbolagsbranschen kommer i närheten av.

Jag menar: hur många andra skivbolagsmoguler kommenterar sina egna artisters recensioner under dåligt täckande alias? Hur många skickar recensenter mail mitt i natten på fyllan när de tycker att man satt ett för lågt betyg? Hur många andra bryr sig så mycket? Svar: inte många. För få.

Man får vara tacksam för de(n) som finns och hoppas att det kommer fler.

Förutom att han ger ut några av Sveriges bästa band så gör han det naturligtvis på sitt eget sätt. Något som bland annat innebär att ”tätt mellan släppen”-skivorna ”Leaving Songs” och ”Northern Blues” följs upp av samma stuk igen, fast något vässat denna gång. EP:n ”There For” släpptes för en dryg månad sen, ”Loupita” nu i slutet av maj och redan i höst kommer nästa fullängdare då Kristofer återigen får sällskap av de gömda lastbilarna.

I brevet som följer med recensionsexemplaret av ”Loupita” kallar han släppen hösten 2001 för ett ”absolut kommersiellt självmord” och konstaterar inför den stundande reprisen att ”en del stora män lär sig aldrig!”.

Det tackar vi för.

”Loupita” är på sätt och vis en ny ”Leaving Songs”. Och samtidigt inte. Den är en aptitretare för vad som komma skall, men står även stadigt på egna ben. Förhandssnacket handlar mest om att Kristofer är ensam på skivan för första gången. Och det är sant. Till viss del. För precis som på ”There For” så har han hittat andra vänner än de som vanligtvis återfinns vid hans sida.

Britta Persson är med och sjunger på flera låtar. Du har redan hört ”The Wild” på radion och jag kan lova att samspelet mellan henne och Kristofer fungerar minst lika bra på de andra låtarna. Stämsången skapar samma slags dynamik som finns på ”There For” när micken delades med Jennie Abrahamsson.

Stämningarna känns igen. Till och med mer avskalat än vanligt. Oftast bara Kristofer och gitarren. Ett munspel här – en skabbig slidegitarr där.

Men framförallt: stämsången. Som snyggast är det nog i ”I Collect Knives” där Kristofer och Britta får sällskap av Mattias Friberg (som även skrivit låten). Det lyfter den redan fantastiska låten ännu högre. Den tillhör tillsammans med ”Idiot Walk”, ”I am Not the Case”, ”refrängen som vaggar dig till sömns”-låten ”The Wild” och avslutande ”Well Go On” till de absoluta höjdpunkterna på plattan.

Även de tre nästan-instrumentala titelspåren ”Loupita” #1, 2 och 3 utgör en viktig del av helheten. För det är en helhet det handlar om. Dels skivan som sådan. Och dels allt som ”sång och dans”-mannen Kristofer Åström sysslar med som musiker. Oavsett om det är i eget namn eller med Fireside. Allt bildar en helhet som redan tidigare var löjligt imponerande och nu är ännu en pusselbit på plats.

Så varför saknas då de sista två, blå fyrkanterna även denna gång? Även om allt är antingen bra eller skitbra så känns det som om det där lilla extra saknas på ett par av spåren. Det där lilla extra som jag alltid hoppas kommer rakt igenom på nästa skiva.

Det är det som gör att siffran även denna gång blir en åtta. Det är det som förmodligen även denna gång kommer att tycka att jag var onödigt ”hård” i efterhand när Kristofer ackompanjerat ännu en höst. Men det, kära vänner, är smällar man får ta.

Det handlar trots allt om kärlek. Kärleken till musiken.