2004. Nytt album från Ice-T. Gissa om förväntningarna går i taket.

De två längst bak i rummet som blev till sig kan sätta sig ner igen. Ni hörde förmodligen ”Ice Cube” och då hörde ni fel.

Ice-T. En av de allra första gangsterrapparna. En av de stora historieberättarna som fått till en mindre hög smått klassiska låtar. Ja. Men det var i ärlighetens namn ett tag sedan. Under nittiotalet upptäckte Ice att det var roligare att spela in film än att göra musik, som så många andra rappare ungefär samtidigt.

Nu är han tillbaka igen och det är återigen som frontfigur i en grupp. Smoothe da Hustler, Trigger tha Gambler, Deuce Fever och Mark Live är hans övriga allierade.

Kompisar som i bästa fall är halvkända hakar på ett etablerat namn. Ja. Det känns inte så lite som ett D12 i lågbudgetformat. Med den stora skillnaden att Ice inte är någon Eminem. Och Ice är ingen Dr Dre i producentstolen.

Faktum är att Ice inte alls suttit i producentstolen den här gången. Ingen av de andra gruppmedlemmarna heller. Istället är det främst Charlemagne och Mark Live som tagit hand om det mesta.

Det blir en tripp nerför gangstaretro-allén. Och varför inte? Ice Cube gjorde en inte alls oäven uppdatering till Westside Connections senaste album (”Gangsta Nation”!) Method Man har även han nosat upp lite gangastavibbar till ”Tical 0: The Prequel”.

Och visst hinner Ice avverka både ”niggers” och ”bitches” i a cappella-introt. Visst sammanfattar gruppnamnet hela gangstagenren i tre ord. Visst stavas ”guns” med ”z”.

Och på sant gangstamanér innehåller ”Repossession” en riktigt överjävla funkbomb, komplett med ett mörkt droppande piano och en ylande syntslinga, i ”Radio Play”. En genomgång av allt som krävs för att bli spelad på radio idag. En spark mot radion, skivbranschen och stora delar av hiphopkollegorna.

Men det finns mer. I synnerhet blocket som börjar med blaxpo-numret ”My Gun”, med sångdrag av både Marvin Gaye och Ron Isley. Barnkörande ”Mama Say a Prayer” funkar överraskande bra, trots mitt motstånd mot just barnkörer. Ja, och så förstås när Carmen går in och ghettosjunger över ett burkigt piano i ”Hustler/Player/Gambler”.

Har man inget bättre för sig kan man också roa sig med att hitta influenserna till flera av spåren. ”Swazy” är inte så lite ”Let Me Blow Your Mind”. ”The Game's Real” skulle kunna vara en alternativ tagning av ”Sock It 2 Me”.

Tyvärr finns det också ett gäng låtar som verkligen går på ren beatstomgång (en direkt följd av skivans längd). Men det finns ett större problem. Ice-T har aldrig varit en grupprappare. Han har berättat historier. Historier som tyvärr inte får de utrymme de borde på ”Repossession”. Det är svårt att släppa känslan att jag lyssnar på Ice-T med ett gäng gäster. De övriga saknar känslan och rösterna att matcha isberget.

”Repossession” är ett album med brister och inget som kommer att lämna ett djupare avtryck i hiphopens musikhistoria.

Men ”Repossession” är också ett betydligt bättre album än vad jag hade vågat hoppas på från Ice-T 2004.