Recension
- Peace Love Death Metal (CD) Eagles of Death Metal
- 2004
- AntAcidAudio/Southern/Border
Ta död på efterfesten
Ska man dra några grova växlar av bandnamnet så spelar de här människorna hairmetal à la Posion. Det var nämligen så bandnamnet dök upp; de stötte på en berusad man som lyssnade på Poison och som hävdade att det var death metal. Uttalandet bemöttes sakligt, men bestämt, med frasen att Poison snarare är att likna vid ”the Eagles of death metal”, med en hänvisning till de gamla Hotel Californiaskaparna.
Nu är det varken någon death- eller hairmetal på ”Peace Love Death Metal” överhuvudtaget. Snarare skulle jag klassa det som stundtals monoton och stundtals svängig sjuttiotalsrock med ganska lo-fi produktion, med vissa blickar åt sextiotalspop. Arvet från blues såväl som bluegrass och country är också närvarande på många håll.
Sättningen består av gitarr och trummor, med något enstaka inslag av piano. Den största uppmärksamheten bandet har fått beror troligen på att trummisen, som här går under namnet Carl von Sexron, egentligen heter Josh Homme och till vardags finns i Queens of the Stone Age. Gitarren hanteras av Jesse ”the Devil” Hughes med hjälp av Timmy ”Tipover” VanHammel. Bidrag har enligt biografin också tillförts av Nick Olivieri och Miss Queen B, även känd som Brody Dalle från The Distillers. Pust. Det är också via QOTSA-kopplingarna som Eagles of Death Metal dyker upp första gången, nämligen på volym fyra i ”Desert Session”-serien.
”Peace Love Death Metal” är både ris och ros. Ros för de mer kvicka tongångarna med handklapp som svänger på finfint, framförallt de två avslutande bitarna ”Wastin' My Time” och ”Miss Alissa” är höjdpunkter tillsammans med ”Bad Dream Mama”.
Riset får de för de ganska segdragna monotona bitarna som dyker upp här och var och som tråkar ut mig rätt friskt faktiskt. Ingen regel utan undantag dock, och det undantaget hittar jag i släpiga ”So Easy”, som påminner mig om något Ace Frehley kunde ha knåpat ihop i mitten på sjuttiotalet.
Sammantaget skulle nog skivan med fördel ha kortats ner, för i längden blir det rätt segdraget och lite väl glest mellan topparna. ”Peace Love Death Metal” kan nog ta död på en och annan efterfest.
Publicerad: 2004-05-30 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-24 22:00
25 kommentarer
låter skittrisst… eller jag vet inte…jo..
#
Jag sag Phoenix live ikvall, och det var lite langtrakigt.
Det enda bra med E.F.M. ar sangarens mustasch, och hans keps.
Mmmm…
#
pffft. Detta är ju musik i samma skola som White Stripes, inget annat. Fruktansvärt bra dessutom. Dessutom kallar sig Josh Homme för Carlo, inte Carl. Om man har lyssnat på skivan mer än en gång kan man tydligt höra det.
#
Ah, well, en annan gång. Nu känns det viktigare med sömn än att kolla upp Eagles of Death Metal. Sov gott alla!
#
Ett av de sämsta bandnamnen någonsin?
#
Sånt här som Homme spottar ur sig på en måndagskväll, ändå är det roligare och svängigare än det mesta som recenseras här, t.ex. dom ändlösa recensionerna av svenska män med gitarrer, finns det verkligen någon som tycker om det på riktigt? Jag har då rakt inte sett några bevis.
#
Värt minst en 7:a
#
satan vad tråkiga skivor som blivit recenserade de senaste dagarna..
När kommer det nån nya musik som är intressant.
#
Ja, tack gode gud för lite sömn. Bra med skivor som inte får så bra i betyg.. Slipper man kolla upp…
#
Värt att kolla upp endast för QOTSA-fragmenten.
#
Vad synd att trummslagarpojken från QOTSA var med, han är ju sjukt duktig, han måste ju sabba hela produktionen med sin perfektionism?
#
Är folk uppriktiga när de säger att de inte kollar upp band som inte får bra betyg här? En ynka subjektiv recensent får alltså bestämma vilken musik folk kollar upp och inte? Tragiskt.
#
Ja, absolut tragiskt, helt rätt ordval.
#
ni är tragiska allehopa, ja just det!!
#
Om ni har strategier för att hitta musik som är bättre än min så hoppas jag att ni blir nöjda med dem. Tack för eran respons att jag har en tragisk strategi…
#
Ja, Tore. Bättre strategier finns ju. Att bortse från betyget i en recension och istället bilda sig en egen uppfattning är én som säkert kommer få dig att upptäcka ännu mer musik. När en skiva hyllas är det många som är snabba att säga "Hur fan kan de här få så högt betyg?", men om en skiva mottas ljummet av en recensent så är det få gånger några säger emot. Det är ju synd att strunta helt i en skiva bara för att _en_ person påstår att den är halvbra. Varför skulle recensenterna ha mer auktoritet än andra?
#
skittråkig och formell recension f.ö.
#
en skiva helt klart värt ett bättre betyg än 5 iaf.
sen är väl bandnamnet riktigt bra iaf
#
""So Easy", som påminner mig om något Ace Frehley kunde ha knåpat ihop i mitten på sjuttiotalet."
skulle det vara något positivt eller? nöt.
#
usch: skaffa koll. dissa inte ace.
dessutom är den här skivan bra. finstämd. kanske skulle den ha varit ett par spår kortare. en klar sjua.
#
den här skivan är skitbra! de har en skön egen stil och ett namn som är så fånigt att det blir tufft.
#
jojjo tokbra skiva slutsnackat!
#
fulaste omslaget i världshistorien?
#
Va f-n snackar du om??? Det här är skiiiit bra!!
#
ladda hem, provlyssna, bilda din egna uppfattning! Va f-n! Man vågar ju inte lite på recensioner, ta dina egna topp 10 skivor å jag lovar att det finns någon recensent där ute som tycker att den är skitdålig…
#
Kommentera eller pinga (trackback).