Underfundigt och kavat smyger sig det mest oväntade fram. Man bjuds upp till dans och till lycka men även till sorg och allvar. Vi bjuds på dignande festligheter på bord och fat men tvingas samtidigt äta bland hjonen i köket. Heikki förvirrar och bjuder på både det ena och det andra och man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Samtidigt är de raka och ärliga. De har inga hemligheter och skulle aldrig fara med osanningar. Det handlar ju bara om pop.

Men det handlar inte vilken pop som helst. Jag hör influenser av country, skolkörer, folkviseton och skotsk indiepop. Musiken svänger ibland till på ett uppiggande och skevt sätt på grund av aviga arrangemang och musikaliska idéer. Men musiken leds samtidigt raka vägen dit den ska med hjälp av en klar och tydlig stämma. Soundet tjockas till av körer och tvärflöjt, skakas om av ett handklapp och bäddas ned av en mjuk trumpetslinga.

Jag såg dem spela live för ganska länge sen nu och förväntade mig därför en viss sorts musik från den här skivan. Typ lite lågmäld norrlandspop. Men så fort jag satte på skivan blev jag förvånad. Jag blev helt enkelt lite omtumlad, lite förvirrad, men samtidigt glad. Jag blev så himla glad över att för en gångs skull få hajja till. Att plötsligt behöva fundera lite över det jag hör och faktiskt beröras på riktigt.

Det är sällan man hamnar på en resa lika lång som skivans sammanlagda låttid. Oftast är man för stressad eller håller på med annat samtidigt som man lyssnar och har svårt att ge sig hän. Ofta håller inte heller musiken måttet och kan börja trött ut en efter fyra, fem låtar. (Jag hävdar ständigt att EP:n är det ultimata formatet!)

Men denna resa är nästan omöjlig att komma undan. Skivan tar dig under armen och släpper inte taget förrän du lyssnat igenom de tio spåren och tagit till dig vartenda ett av dem. Och efteråt mår du bra. Bättre än du gjort på länge.