Hej, det är jag igen. Jag som inte håller mig till ämnet. Jag som kanar runt och konstaterar att Kelis är en smattermatta som rullar i milkshake på MTV. Och att jag gillar rullningarna. Inte milkshake. Men Kelis kulörta r&b-pop. Jag gillar Kelis. Jag tycker hon är bra. Jag gillar det hon gör. Nu har du fattat det, va? Bra.

För annars är jag orolig. Ute på gatan såg jag nyss han som heter Nylin och håller i den svenska skivetiketten National. Han sprang nästan. Gatuarbetarna hade grävt upp ett stort hål och det steg en frän asfaltrök som hindrade sikten. Svenska skivbranschen har bråttom. Anyday. Och dom stora bumlingarna sitter och äter upp sina slipsar på dyra konferenser. Nu glömde jag ju fråga om nya National-skivor som jag vill skriva om här. Med kanel och kaffesmak i munnen cyklar jag tvärs över en refug.

Jag tror hela världen borde remixas. Fast jag och kompisen Tomas Birnik tänkte börja med Hans Edler. Hans cd-skiva ”Elektron Kukéso” (Boy Wonder) är ett musikarkeologiskt fynd från '71. Vi tänkte ta hans ”Jag längtar efter kärlek” – med magstödssång och pingpong-elektron-effekter – och göra en extended version. Om det nu är etiskt? På Discovery-kanalen visar man hur en stor mastodont (dom hette så) grävs upp i Hyde Park och hur benen spolas och käkar och skalle lyfts i triumf. Mastodonten ska inte remixas. Den ska bevaras. Det är ju så med den stora musikskatten också. Den är inte bärgad än.

Arkeologin är en nyttig påminnelse. Folk kommer om miljoner år att sitta och försöka förstå vad den här texten betyder (ni har redan börjat undra) och samtidigt kommer alla era kommentarer att fingranskas av våra avkomlingar Homo Samplicus (den totalmixade och multi-ultra-kompetenta människan). Så skriv med vördnad. Varje liten purken kommentar om att jag inte beskriver musiken kommer att tas upp till granskning. Den skumma stress-faktorn som gör att kommentarerna oftast inleds med en massa målsnöres-mastodonter som brölar ”FÖRST! ” blir intressant för forskarna. Vad säger det om er som läser mig? Och om mig som just fick höra en annan kompis berätta den långa versionen av hur han knockade Ulf Lundell på Cafe Opera på åttiotalet så att Lundell föll som en fyllo-fura och drog ner en massa glas och flaskor i en mastodont-krasch. Inga av ljuden finns samplade, så nån remix blir det inte här heller.

I stället vill jag sprida kunskapen om hur vår ZTV-, MTV-, P3-, Mix Megapol-värld går att ana redan i framväxten av den amerikanska kommersiella radion. Det skedde på '20 och '30-talet i USA och följderna lever vi med än idag. Jag hittar texten ”Music and Advertising in Early Radio” i nät-tidningen Echo, som skapas av studerande vid Departement of Musicology på UCLA (University of California, Los Angeles). Du kan hitta länken dit på en bra media-sida med stort länkurval. Klicka på Echo! Där berättas hur mastodonten med den bräkande & säljkråmande parningsdansen uppstod. Du får i alla fall en aning. Distans ger klarsyn.

Vill du mixa din klarsyn och blurra till språket så att schablonerna lossnar ska du besöka en annan favorit-site: DadaDodo. Där du kan framställa musikaliska textmixar eller hitta det ständigt föränderliga webbcollaget – gömt bakom Jamie Zawinskis (sajtskaparen) eget namn som klickbar länk.

När du begrundat det du finner under dessa webbresor är du en annan människa. Mera redo att möta Kelis. Det kan kvitta om hon är halvnaken, sexig och så vidare. Hela den rumpfaktor som skakar i dagens r&b skulle vi behöva en nutidarkeologs syn på. Det kunde ju ha räckt med att fundera över hur det kunde komma sig att mitt under värsta tokmaoistvågen på sjuttiotalet kunde nattklubbsägare ordna offentliga samlag på sina scener. Ingenting är tydligt eller entydigt eller komplett genomtänkt. Kelis i TV och Mona Sahlin som ploppar upp och vill lagstifta om sexistisk reklam. Vem av Kelis och Mona är himmel och vem är pannkaka. Jag släpper frågan eftersom jag är skithungrig och måste hitta nån sallad från Ciao Ciao. Sen när tjejen jag älskar, Helen, och jag sitter och testar ett nytt amerikansk Zinfandel-vin tänkte jag dåna ut en hel armada av mitt eget senaste arkeologiska fynd. En hel kasse 80-talsmaxisinglar. Hittade på Röda Korsets lumpgalleria Kupan. Storfynd! Associates! Långa skumma mixar. Peter Shelley & Blancmange. Lime med ”I don't Wanna Lose You” som A-sida och ”The Party's Over” på B-sidan. Och för den verkligt besatte musik-arkeologen – Kajagoogoo med ”Ooh to be ah (Construction Mix)”. Från mastodontåret '83.

Vi hörs snart igen. Mellan stolarna! Visst är det extremt exotiskt. Bra- eller dåligt-begreppen vissnar. Som dom gör när du lyssnar på musiken på denna tidlöst onyttiga sajt: Bellybongo.

Gör som jag och Kelis – gå vilse i kaostårtan.