Till en början känner jag mig ganska förvirrad när jag lyssnar på Jonah Matranga alias Onelinedrawings nya skiva ”The Volunteers”. Jag har nämligen lite svårt att placera den här musiken på min musikaliska världskarta.

När jag lyssnar får jag vibbar av allt ifrån den numer väldigt tystlåtna Göteborgskillen Dimbodius, Coldplay, Conor Oberst i Bright Eyes, lite amerikansk collegerock, lite galna körer med svajigt handklapp och till sist en stor dos emo.

Och jag tror att det beskriver hur det låter ganska bra. För det här nog nån slags emo. Ganska bra emo dessutom. Eller riktigt bra till och med. Den har potential att bli i alla fall. Det här är nämligen definitivt en skiva som kommer att växa. Dessutom tror jag att jag kommer att växa i den och förstå mer för varje gång jag lyssnar.

”Over It” är en sjukt mysig låt som Jonah spelat in med sin laptop. När stunden har passat har han spelat in och lekt med friheten i att spela in på det viset. Det ger en mysig livekänsla till en svängig låt eftersom körerna kommer ifrån spelställen han spelat på i New York, Connecticut och i New Yersey. Sen har han lagt på familjens körer ifrån farfars vardagsrum. Snacka om mysfaktor.

Live spelar Jonah ibland själv med en trummaskin och ibland tillsammans med ett fullt band. Han verkar gilla att variera sig och kombinera ideer på alla sätt och vis. Den här skivan är ett resultat av ett löfte om att våga köra på sina egna ideer oavsett vad man tror funkar eller inte.

Hans musik brukar kallas okonventionell och jag måste hålla med, han har faktiskt något som gör att hans musik nog känns rätt så egen.

Fast när han lugnar ner sig med bara han och gitarren i centrum som i ”Livin' Small” och ”As Much To Myself As You” påminner han lite om Damien Rice och i ”A Ghost” finner man många likheter till Bright Eyes. Något han i och för sig bara ska ta som en komplimang.