Xiu Xiu är kompromisslösa och okuvliga. Avståndstagande till normen för att kunna omfamna allt och alla. Till och med de riktigt misslyckade. De som minst av allt förtjänar det.

Är du en idiot kan du fara åt helvete, men när du kommer tillbaka har du ändå en plats under Jamie Stewarts vingar. I min mentala bild står han som på ett slagfält med tunga mörka vingar utbredda, där alla som skuffats undan tagit plats. Brutna, lealösa, krossade, ynkliga. Han skyddar dem, till och med de han först gör ner, till och med de han hatar. Han har ett stolt grin i ansiktet och ögonen djupa och mörka. Xiu Xiu accepterar ingen alls och därmed alla. De sätter moraliska gränser, men stannar där. Avskyn är strukturell och inte personlig.

Tematiskt rör sig skivan runt våld som maktuttryck, både politiskt och personligt. Incest, krig, självmord. Men de tar upp ämnena utan att göra upp, även om de tar avstånd och till viss mån fördömer. Lakoniskt; erkänner de, målar upp, iscensätter.

Modernismen väcktes till liv när man inte längre tyckte att de romantiska konstidealen kunde beskriva den nya världen och den anonyma människan den skapade. Xiu Xiu river ner modernismens väggar av samma skäl, de använder samma argument men inte samma verktyg. Det går inte längre att skildra världen utan att gå vidare. Så därför måste de.

Om man vill förenkla består musiken av ganska raka popmelodier, men du hör dem inte nödvändigtvis när du lyssnar hastigt. Takten är ibland begravd i drönande missljud eller segt dröjande under lager av andra ljud. Vissa delar är knappt uthärdligt påträngande, andra vackra mjuka viskningar. Toner får skära sig fram till ett crescendo för att bädda för skönheten. Okontrollerat kontrollerat. Kaos ur ordning, ordning ur kaos. Jamie låter sin röst pressas fram och brytas där den tvingas till det. Han låter sinnessjuk, desperat, känslosam och stramt vacker. Ofta samtidigt. Djupt känslosamt.

”Fabulous Muscles” har ljuvliga popsånger (”Bunny Gamer (b)”, ”Fabulous Muscles (Mama Black Widow Version)”, Clowne Towne”), drivna små elektroniska implosioner (”Crank Heart”, ”I Love the Valley OH!”, ”Brian the Vampire”) och gruvliga ljudexperiment (”Support Our Troups OH! (Black Angels OH!)”, ”Mike”). Den spretar och sträcker sig åt så många håll som möjligt utan att gå itu, men den är samtidigt Xiu Xiu:s mest lättillgängliga skiva hittills.

”Fabulous Muscles” är skrämmande, det måste den vara.