Det är sent 80-tal och på ett dagis i Hammarkullen, Göteborg, sitter sexårige Jens Lekman och klipper silkespapper i olika former, vissa som löv och vissa som insekter. Sedan klistrar han dem mycket varsamt på ett tjockt papper som han ritat en skogsbakgrund på. Senare kommer han att träffa drottningen. Långt senare kommer han bli kär för första gången, tappa förståndet, skriva ett fult ord på hennes pappas Mercedes, åka fast och använda sitt enda samtal för att önska en sång till henne på radion.

Jens Lekman är den perfekta amerikanska framgångssagan. En kille som det inte är något fel på men som ingen förstår, han sitter på sin kammare (som Ola Borgström beskrev det i pressreleasen/kärleksförklaringen) och knåpar ihop mästerverk. Av en händelse kommer det ut och når folks öron. Lovorden haglar och framtiden är gyllene ljus. I det här fallet var händelsen internet. Det verkar lite som att Lekman egentligen inte ville att det skulle bli så stort, till skillnad mot andra musiker har han inte kämpat särskilt mycket för att uppnå berömmelse. Några mp3:or spreds snabbare än ett sarsvirus. Lekman skickade en demo till ett enda skivbolag, Secretly Canadian som blev kära i honom på några sekunder. Efter två efterfrågade ep:s från Service kommer äntligen debutalbumet. Det har tagit lång tid.

”When I Said I Wanted To Be Your Dog” innehåller en låt som tidigare släppts, ”Maple Leaves”. Men för de fildelare som laddat ner allt som går att hitta känns de flesta låtarna igen. Låtarna är skrivna under en fyraårsperiod och har bytt skepnad några gånger. De osläppta låtarna är fantastiska ihopskurna alster, samplade från här och där men sydda med finsöm så att det låter som en komplett orkesterinspelning. På albumet är det bara ”Maple Leaves” och ”A Higher Power” som innehåller samplingar (iallafall som nämns i konvolutet). Resten av skivan är mer minimalistisk. Huvudrollen är Jens, hans vackra stämma ackompanjeras ofta bara av handklapp, en lågmäld gitarr eller ett lätt piano. Det är rösten och texterna som står i fokus.

Kanske är det juridiska skäl till att de arrangerade samplade låtarna inte är med och i så fall är det synd för jag saknar låtar som ”Pretty Shoes” på det här albumet. Å andra sidan kommer Jens Lekman verkligen till sin rätt i stillsamma melodier. ”You Are The Light” som i mp3-versionen bara är kompad av gitarr och ett gäng skrålande brudar som ibland utbrister ”det är liksom vi som är samplingen” har här blivit ett svängigt trumpetnummer. ”Maple Leaves” har fått ett nytt intro med tvärflöjt. Lekman som tidigare gjort allting själv ska nu ut på turné med ett band bakom sig. Lite hjälp har han fått på skivan men produktionen är hans och man hör ibland små klippljud som aldrig slunkit med i större produktioner men som här bara ger extra känsla åt musiken.

Jag älskar ”Maple Leaves” och ”Happy Birthday, Dear Friend Lisa” men egentligen fungerar Jens Lekman lika bra totalt a cappella. Jag anser honom vara Sveriges lätt bästa textförfattare. Bortförklara det med att jag egentligen bara vill vara ihop med honom eller att jag också bor på 7:ans spårvagnslinje men han är en stor begåvning. Okej att man egentligen inte ”kan” rimma worry med hurry, eller Jehovas med pullovers men han kommer undan med det. Han sätter fingret på så mycket känslor, stora som små, som man inte kan etikettera. Han sjunger så att man vill sälja allt man äger och bara åka bergochdalbana. Jag kan inte sluta lyssna på Jens Lekman.

Den 11 december uppträdde Jens Lekman som förband till José González på konserthuset i Göteborg. Han stod ensam framför 1 300 dödstysta åskådare. Några timmar senare stod han på den något mindre scenen på Jazzhuset och spelade. Efter fem extranummer sa han matt, -förlåt men jag orkar inte mer nu. Det för mig, är bilden av en enastående musiker, utan pretentioner eller förbehåll som gör musik i dess vackraste form.