Ibland skrattar jag åt mig själv. Ett sådant tillfälle brukar vara hur jag utan reservation kan sluka hyllmeter med musik som mest består av olyckliga amerikanska män med gitarr och boots.

Claes Nilsson är väl en i raden av alla dessa män. Han säger själv att hans starka influenser är Ryan Adams, Shawn Mullins och Christian Kjellvander.

Överraskning. Eller inte.

För det här är som en slags exposé över amerikansk folkrockscountry, där luften som susar förbi doftar tungt av Värmland, gospel och sena kvällar i lastbilen på väg över kontinenten.

Och ibland blir det riktigt bra som när tempot höjs en aning i ”Somtimes” där Jessica Blomqvist körar, och The Wheels kompar, på ett förträffligt sätt. På det hela taget är dock detta en rätt blek skiva, där låt på låt handlar om barnets perspektiv på den värld det redan vuxit i fatt. Faktum är att det rent textmässigt blir lite enformigt, även om musiken i sig håller bra klass. Dessutom saknar Nilsson någon riktig krok på skivan. Inget som riktigt griper eller skakar om.

Utan tvekan en debut att lägga märke till, men inte en skiva som kommer märkas i min samling unga män som skriver om sin barndom och använder lofi och boots för att åskådliggöra den.

Men jag fick skratta lite åt mig själv i alla fall.