Andra gången gillt, kan man väl säga. Det är nämligen andra gången jag recenserar ”Madvillainy” på ungefär lika många veckor.

Eller ja, nästan.

Förra gången det begav sig satt jag nämligen med en rätt uppfuckad promo-kopia av albumet. Ett album där musik titt som tätt avbröts för att göra det klart att det minsann var en promo jag lyssnade på. Allt för att försvåra spridning av skivan på nätet. Och det är säkert bra.

Däremot är det ett riktigt hål i huvudet när det handlar om att faktiskt bedöma musik. Som recensent skriver jag om musiken jag håller i min hand, inklusive eventuella begränsningar. Som jag skrivit tidigare, jag har inget problem med att promo-skivor skickas ut i billigare förpackningar, men om själva musiken förstörs, tja, då får bolagen faktiskt skylla sig själva. Särskilt som albumet i fråga släpptes bara dagar efter det att jag fick mitt promo-ex. Fanns ”Madvillainy” redan ute på nätet i sin slutgiltiga form vid det laget? Gissa.

Därför skriver jag en recension till. Musiken på ”Madvillainy” förtjänar det nämligen.

Bakom Madvillain döljer sig förstås två av hiphopens mest produktiva och mest schizofrena personligheter: Madlib och MF Doom. En med förkärlek för jazz av traditionellt snitt och en som aldrig kan få nog av tecknade superhjältar och rymdskräckisar från femtiotalet. En som fått nyckeln till Blue Notes hela kungadöme och en som har fler förvirrade alter egon än de flesta orkar hålla reda på.

Välkommen till planeten Madvillain.

Ärligt talat vet jag inte hur mycket jag hade förväntat mig att ”Madvillainy” skulle skilja sig från Jaylibs ”Champion Sound”, Madlibs samarbete med Jay Dee. Kanske hade jag väntat mig mer sci-fi. Kanske lite mer galenskap. I vilket fall är skillnaden mellan de två skivorna faktiskt förvillande liten, förmodligen därför att Madlib har styrt upp det mesta av musiken (Doom har fixat till mellanspelen). Har du hört Jaylib vet du vad som väntar.

För precis som på ”Champion Sound” är ”Madvillainy” ett mörkt mullrande hiphop-album fast förankrat i äldre skolor. Närmare bestämt jazz-eran kring skarven mellan åttio- och nittiotal. Jazz-eran och Native Tongues. Resultatet är ett lojt tillbakalutat gung som gjort för MF Dooms lika tillbakalutade flyt, en kombination som faktiskt får MF Dooms mörka röst att hamna väldigt nära Big Daddy Kane. Det finns rätt många sämre rappare att jämföras med. Ibland, som i ”Hardcore Hustle”, låter Madvillain som Jungle Brothers. Rätt ofta tänker jag på A Tribe Called Quests mest tjurskalligt introverta stunder. Ett stänk Quasimoto. Lite Mos Def. Avskalad New York-hiphop.

Dessutom finns det ett album till som ”Madvillainy” påminner mig om: Gang Starrs senaste ”The Ownerz”. Inte för att det finns något här som påminner om jazzbeats i DJ Premier-skolan. Nej, det är själva strukturen på albumet som förenar de två titlarna. På trekvart hinner Madlib och MF raka av 22 spår, mer än hälften av dem under två minuter långa. Dessutom fogar mellanspelen ihop låtarna snarare än punkterar flytet, vilket gör att albumet får en synnerligen organisk känsla. Nästan som ett live-set.

Visst, det finns några spår som jag hade kunnat leva utan och ibland önskar jag att den kompakta rytmgrund som bygger ”Madvillainy” kunde lättats upp. Men albumet är till största delen fyllt av opolerad jazz-hiphop, kryddad av solskensrefränger, scratch och ett smått oemotståndligt sväng. Albumet når kanske inte riktigt samma höjder som ”Champion Sound”, men däremot funkar helheten bättre.

Hiphop för alla som vill ha lagom mycket jazzig hiphop-retro i sina liv.