Om du bara fick välja ett sätt att besvara frågan om varför du älskar musik. Bara en chans att förklara dig. Om du bara fick ha en skiva kvar.

Vilken skiva skulle du välja då?

Kanske en skiva du ännu inte hört, eller som du aldrig tror kommer göras? Skivan som får känslor att röra sig fritt från svartaste svart till galen eufori. Som smälter samman popens och rockens allra bästa ingredienser och skapar nya uttryck. En skiva som skapar ett rum där sångarens ord får kraft genom sättet de sjungs på. Med en känsla som gör att varenda mening känns viktig, trots att de inte alltid går att förstå.

Jag har hittat en sådan skiva. Där sången blir ett eget språk. När sångaren tar i som mest spricker rösten i tusen små bitar som borrar sig in i mina trumhinnor, tar sig rakt in i blodet och rusar mot hjärtat. Där stannar de. Orden flätas ihop och faller isär. Vävs samman till en helhet som är mycket svår att beskriva.

”Shadows Collide With People” heter skivan.
John Frusciante heter artisten.

Han har gjort den starkaste samling musik som kommit från andra sidan Atlanten sedan sextiotalets slut. Det är pop och rock, toner och ord i den allra ljuvaste harmoni. Lekfullt, men ändå på blodigt allvar. Vemodigt, men värmande och glädjeskapande. Perfekt, men inte polerat. Här samsas desperata skrik med lugnande oh la la la-körer. Tjutande gitarrsolon blandas med de sorgligaste och mest molliga ackord som finns i livets stora sångbok.

Den ena pärlan efter den andra radas upp under sjuttiofem minuters speltid. ”Carvel”, ”Omission” och ”Wednesday's Song” är några av de snyggaste låtar som skrivits sedan popen fortfarande var ung. Sköra sånger som ”Every Person”, ”The Slaughter” och ”Cut-Out” får mig att tappa andan. Jag försöker döda mina tårkanalers vilja att arbeta när två ynka textrader i ”Regret” byggs upp till tre minuters musikalisk magi som säger mer än en ordinär roman – trots att det bara är sex ord som upprepas i texten.

”I regret my past
Stay alone”

Hela skivan är en hänsynslös upplevelse. På alla bredder och ledder. Det gör ont, men är skönt och glädjande ändå. Förutom det jag redan nämnt är den lekfulla rock Frusciante levererar i ”Second Walk”, ”This Cold” och ”Water” knäckande. Liksom de små ljud-/oljudsexperiment, som i små doser renar mina sinnen och skapar plats för nya intryck. Jag kan omöjligt låta bli att förundras över John Frusciantes kreativitet. Den har glimtat till på de två senaste skivorna med Red Hot Chili Peppers, ”Californication” och ”By The Way”. Det hördes spår av den på hans senaste soloutflykt ”To Record Only Water For Ten Days”.

Nu slår den ut i full blom. Han samlar ihop alla de bästa bitarna från popens och rockens guldålder och gör musik som griper tag i mig på ett sätt väldigt få andra artister gör. Han förenar Air, The Mars Volta och Jimi Hendrix med låtar både Björn Olsson och The Soundtrack Of Our Lives kunnat offra kroppsdelar för. En typ av låtar som fört en tynande tillvaro i en värld som blivit kallare för varje år som gått sedan kärlekens sommar, 1967. John Frusciante gör att jag känner mig naken och hudlös på ett stillastående pendeltåg en gråmulen morgon i mars, genom att infiltrera mina hörselgångar med färgrika collage till låtar.

När han sjunger duett med både sig själv och Josh Klinghoffer i ”Omission” och orden flyger runt i rummet kan inte ens den mest hårdhudade statstjänsteman låta bli att beröras. Den argaste skåning kan inte undgå att släppa fram ett leende under glädjeresan i ”Second Walk”, en minut och fyrtiotvå sekunder lång.

”Shadows Collide With People” är ett dokument. Låtarna, sången, gitarrspelet, orden, produktionen, elektroniken – allt är starkare än något jag hört tidigare. Egentligen behöver du bara lyssna på låten ”Cut-Out” för att förstå mig. Ladda sedan hem de helt akustiska versionerna av låtarna från Frusciantes webbplats. Lyssna också på demo-versionerna inspelade på åtta kanaler. Du får då skivan i tre olika versioner – en generös helhetsbild som tar dig hela vägen in i låtarnas och låtskrivarens märg.

Mig har det givit en unik och omtumlande upplevelse. Som bara fortsätter.

Därför skulle jag välja den här skivan. Om jag bara fick välja ett sätt ett besvara frågan om varför jag älskar musik. Om jag bara fick en chans att förklara mig. Om jag bara fick ha en skiva kvar.

Jag aldrig hört något bättre.