Sondre är idag 21 år, han började spela gitarr vid 8 års ålder och gjorde sin första låt när han var 14. Vid 17 års ålder skrev han på för Virgin och framgången var ett faktum. I Norge är han lika stor som Håkan Hellström är här.

Jag har fått följa Sondre sedan det var dags att lansera underbarnet i Sverige på en makalöst charmig showcasespelning på skivbolagskontoret. Sedan gick jag via ”Faces Down”, den förra plattan, via en halvlyckad spelning på Roskilde och nu senast genom den söta videon till den riktigt bra låten ”Two Way Monologue”.

Sondre verkar extremt söt och charmig och lätt att tycka om. Han verkar dessutom ha mognat något och hittat hem på riktigt i det där romantiska och filmiska sound han verkar besatt och inspirerad av, på samma sätt som favoriten Ed Harcourt.

Sondre säger sig vara stolt över sin gåva som musiker och vill gärna visa upp sina väl genomarbetade texter, vilka tyvärr inte medföljer min papp-promo. Och detta blir i och med hans städade och trevliga yttre något som i jantelagens övervakande ögon ger en besk eftersmak av pretention och självgodhet.

Och det är väl där jag sätter fingret på det jag har lite svårt för hos Sondre. Han känns nästan lite irriterande perfekt. Men trots denna beska eftersmak är faktiskt detta ett klockrent popalbum med tydliga influenser från Beach Boys, Beck, Jeff Buckley och Burt Bacharach.

För trots att man kan tycka att det hela känns en aning för välkammat och präktigt kommer ”Two Way Monologue”, som även albumet heter, att rotera i området kring min skivspelare ett bra tag framöver.