Nicolai Dunger ger bort sina sånger till ägarna av hans senaste skiva och man kan inte göra annat än att ta emot dem med öppna armar och vårda dem på bästa möjliga sätt.

Man förstår av konvolutet att det här är en skiva som handlar om det klassiska temat ”love and hurt”. På ett par sidor med vackra bakgrundsbilder av sköra blomblad, ringlande rök, och rönnbär beskriver Nicolai årets tolv månader och hur de alltid handlar om hur man handskas med kärlek och sorg på ett eller annat sätt. Och när man lyssnar på ”The Year of the Love and Hurt Cycle” förstår man ungefär vad hans texter betyder till ett komp av en sorgsen kapellsynt.

Men innan dess har man mötts av inledande ”My Time Is Now” där Nicolai värmer upp med ett fint tema som går igen i hans röst, i gitarrer, klockspel och stråkar. Som vanligt får han till ett skönt sväng som laddar upp inför skivans rökare och första singel: ”Hunger”. En låt som med blås och indiedriv ger en vibrerande lyckokänslor och skapar ett djupt engagemang. Man kan inte värja sig mot det han framför och jag ryser vid tanken på kvällen då han spelade på Nalen i Stockholm häromveckan. Det var en otroligt bra spelning som värmde både kalla fötter och hjärtan.

”Slaves (We're Together Like)” är en visa med fin körsång och ståtliga arrangemang som beskriver hur man kan förslava varandra i förhållanden. Man älskar varandra men drar samtidigt ned varandra i konstiga rutiner, ”Someone New” är en lugn liten sak som med munspel och ett skimrande sound påminner om Nick Cave och Jeff Buckley i hybrid. När det kaosar ur mot slutet uppstår harmonier som lutar åt Radiohead.

I ”Tell Me” påminner Nicolai lite om en fräsigare Damien Rice. Annars får man väl säga att Mercury Rev som varit med och spelat och producerat den här plattan har gjort sitt till denna grymma platta och lyckats skapa ett fantastiskt sound.

”Way Up High” är intensiv och jag får kämpa för att inte hoppa upp från tangentbordet och dansa. ”Harp's Coming In” är en känslig och fin låt med harpan i centrum och med nynnande och klarinett tätt intill. Man glider sen lätt över till avslutande ”…And Falling Out” som är en fin, varm och mjuk avrundning av skivan.

För mig har Nicolai alltid haft en särskild plats. Hans musik har strömmat ut från skivspelaren hos min pojkvän mot en somrig bakgård i södra Sverige. Han har varit den som gjort en magisk skivtrilogi med toner ifrån Norrland såväl som av syrsor i Grekland och ett par poppigt bluesaktiga singer-songwriteralbum.

Mitt i hans speciella sound som är svårt att förklara (jag vet inte varför jag ens försöker) finns en viktig beståndsdel och det är en alldeles särskild och fantastisk röst. En röst som balanserar mellan rätt och fel, en röst som raspar, svänger, vrålar och viskar i ditt öra. Och den här skivan för honom allt närmre dig som lyssnar. Med skivan på hög volym framträder bilder när man blundar. Jag ser drinkar och röda sammetsgardiner, sunkiga replokaler, varma skärgårdsklippor och måsar som seglar. Det är en filmisk skiva som ger lyssnaren något som den behöver nu.

Nicolai behöver däremot inte den här skivan längre, han vill inte ens ha den. Istället säger han bara ”Here's My Song. You Can Have It… I Don't Want It Anymore / Yours 4-ever Nicolai Dunger”