Ibland dyker det upp positiva överraskningar i skivhögen. Även i de mest fantasilösa förpackningar kan det ligga små musikaliska guldkorn.

Här är det Finn Andrews som dyker upp likt gubben i lådan, med låtar som svänger duktigt och ett par rejält slitna stämband. Han sjunger med samma kraft som James Skelly, Liam Gallagher och Gary Stringer. Och rösten passar musiken som handen i handsken.

Musiken är ett resultat av en uppväxt under en era vissa kallar Cool Britannia. Då imperiets allra vassaste pop- och rockprofiler firade triumfer världen runt. Då band som Suede, Reef, The Verve, Spiritualized och Oasis hyllades av skribenter och skivköpare.

Finn Andrews låtar bär drag av denna era. Ibland skapar han stämningar med små medel och enkla toner, och ibland låter han bandet trycka gasen i botten och mala fram ackorden monotont och effektivt. Och hela tiden ligger han i framkant med sin sång.

Här finns låtar som kan leta sig upp på topplistor. Som ”Guiding Light”, en popbagatell med tyngd och sväng. Eller lugna ”Lavinia” där ett piano och snyggt arrangerade stråkar tar The Veils till ganska höga höjder. Och här finns låtar som kan trycka sönder högtalare och spränga gränser, som ”More Heat Than Light”.

Men allra bäst blir det när larmet klingat av och lugnet råder. Som i ödsligt vackra ”The Valleys of New Orleans”. Ett piano. Några stråkar. Och resultatet är den snyggaste pretentiösa britpop-ballad världen skådat sedan Suede's ”The 2 of Us”. Och den är förstås producerad av Bernard Butler.

I avslutande ”The Nowhere Man” är det samma sak, men med andra instrument. Här är det en akustisk gitarr och en cello som bär fram Finn Andrews sång. Senare fyller allt fler stråkar på och mot slutet är det riktigt maffigt.

När britpopens avkommor låter så här bra, då går några av oss en ljus vår till mötes.

Visst finns det finns band som har mer attityd och är mer kompromisslösa. Det finns också band som är mer geniala i sitt låtskrivande. Det finns säkert också band som är snyggare. Men det är ytterst tveksamt om det finns något band som förvaltar juvelen i imperiets popkrona lika bra.

Tycker du Coldplay och Travis är för präktiga och tandlösa? Då kan The Veils vara bandet du väntat på.

Britpopen framförs i år av ett gäng 20-åringar, med lite mer tryck och ett par slitna stämband i fronten.

Säg hej till The Veils. Och välkommen tillbaka till något mycket större.