”If I could write one song to right all wrong, I would
If I could
But in retrospect, a little bad is good”

Livets hårda och oundvikliga slit. Men samtidigt en bön, en önskan, om bättre tider. Ett bättre liv.

Den bästa sydstatshiphopen är inget annat än gospel i sneakers. Så är det bara.

Mer än några andra är det Atlantas egna Goodie Mob som kommit att vara sinnebilden av den gudsfruktiga och djupt själfulla bomullshiphopen. Det var ju trots allt i princip de som definierade hela grejen med sin debut ”Soul Food”. En hiphopklassiker som ingen från den djupa södern hittills överträffat. En klassiker som raderade den tunna linjen mellan melodiös rap och lila gospel. Så är det bara.

Lika självklart var Cee-Lo den stora Rösten i Goodie Mob, oavsett om han rappade eller sjöng. Oavsett var han har dykt upp har han stulit strålkastarljuset från alla omkring honom. Så är det bara.

När de första ryktena om uppföljaren till smått briljanta Cee-Lo-albumet ”Cee Lo Green and His Perfect Imperfections” började dyka upp steg började jag skruva upp förväntningarna. När jag fick höra att såväl Timbaland som DJ Premier skulle vara inblandade sköt förväntningarna i höjden.

För högt, skulle det visa sig.

Det borde vara upplagt för en fantastisk upplevelse med det startfältet. Förutom de redan nämnda superproducenterna hugger både The Neptunes och söderns stabilaste funkmaskin Organized Noise in och rycker i reglage. Men det lyfter aldrig så mycket som det borde.

Det börjar bra med Cee-Los Traxx-producerade programförklaring ”Soul Machine” som sedan fläskar över i ”The Art of Noise”, organisk blåsfunk som är något av det bästa The Neptunes tryckt ur sig senaste åren. Men ”Let's Stay Together” (inte den låten), albumets andra Neptunes-produktion, faller rätt platt till marken. Timbaland-singeln ”I'll Be Around”, med sin frontalkrock mellan framtidsstuds och gospelkörer, är en av skivans bästa låtar, men rätt långt ifrån exempelvis magin på Bubbas fjolårsalbum. Organized Noize lyckas heller inte nå några Outkast- eller Bubba-nivåer, men ”Scrap Metal”, byggd kring det klassiska UFO-ljudet från alla sci-fi-femtiotalsfilmer, som mot slutet förvandlas till ”We Will Rock You”, är ett av albumets behållningar.

I övrigt finns varken någon rumpskakare som ”Suga Baby”, ”Bass Head Jazz”-snuskfunk eller gospelbluesmonster i klass med ”Under tha Influence (Follow Me)”. Även om det finns gott om äkta funkblås instoppat mest här och där vaggar mest in ett tryggt, men rätt ospännande, mellanläge som puttrar på lite trivsamt sådär. Ibland vaggar Cee-Lo till och med in i Speech-land.

Men den riktiga kallduschen kommer i och med ”Evening News”, ett spår som enligt häftet ska vara producerat av DJ Premier, men det vägrar jag tro på. Inte nog med att den är en synnerligen otypisk Primo-produktion, den är dessutom aptrist. Tusen mil från Primos och Cee-Los magiska möte i Ranjahz ”Inspiration”.

Det är egentligen bara vid två tillfällen som Cee-Los andra album faktiskt känns riktigt, riktigt intressant. Det ena är livsbejakande ”Living Again”, det andra är ”I Am Selling Soul”, som lite oväntat börjar som med organisk latinohouse i gränslandet mellan Frankie Knuckles och Masters at Work innan den förvandlas till en sugande soulpärla. Det båda spåren har gemensamt är att de är producerade av Thomas Callaway.

Thomas Callaway. Eller Cee-Lo, om man så vill.

Även om inga andra av de låtar Cee-Lo själv producerat är i närheten av dessa kan jag inte låta bli att hoppas att han nästa gång låser in sig med polarna i Organized Noize och inte kommer ut förrän han skapat ett mästerverk i klass med ”Soul Food”.

Jag har nämligen lyssnat på Cee-Los själmaskin om och om igen. Tänkt att bitarna skulle falla på plats. Att skivan helt plötsligt skulle explodera i ansiktet på mig och jag skulle inse hur överjävla fantastiskt det var. Precis det som hände med debuten. Men det har inte gått något vidare.

”I'm not different just because I'm different, I'm different because I dare”, konstaterar Cee-Lo. Det är precis där problemet med ”Cee-Lo Green Is the Soul Machine” ligger. För lite mod.

Då hjälper inte ens en av de bästa röster den amerikanska södern någonsin gett oss.