Recension
- Violence Blasphemy Sodomy (CD) Deathwitch
- 2003
- Wicked World/Sound Pollution
Musik ska byggas utav glädje
Lyssna
Externa länkar
- Deathwitch
- Bandets sida behöver uppdateras.
- Wicked World
- Bolaget, en gren av Earache.
Att det mesta går i cykler och cirklar får jag bevis på gång på gång. Ta benvärmarna, truckerkepsen eller varför inte återföreningarna inom musiken som härjade under 90-talets senare hälft och till viss del härjar fortfarande. Det var kul ett tag, men blev snabbt mättat. Ingen verkade för några år sen tro på, eller önska heller för den delen, en renässans för den tyngre metallen, men nog kom den.
Deathwitch är ett av banden som gör att metalcirkeln är tillbaka kring tiden när 80-tal blev 90-tal. Deras dödsmetall är så svårt smittad av Chuck Schuldiner och mannar att jag ibland lika väl kan slänga in ett ”beyond the unholy grave” istället för den befintliga lyriken. Det märks att såväl gammal thrash som band som Death gått varma i stereon hemma hos Terror (sång, gitarr och bas), Slade Doom (gitarr) och Morbid Juttu (trummor). Något plagiat är det ändå inte tal om, snarare återigen konstatera vilka avtryck Death har gjort i metalvärlden. Deathwitch har fyra utgåvor på sitt samvete sedan tidigare, men trots det är detta första gången jag kommer i kontakt med bandet.
Deathwitch följer mallen så väl visuellt som musikaliskt för hur dödsmetall ska spelas. En djävulsfigur på omslaget och låttitlar som ”Total Morbid”, ”Necrosodomizer” och ”Fuck Off And Die” vittnar om såväl en kärlek till den ”sanna” dödsmetallen som en glimt i varje öga.
Alla ”fuck” på skivan eller deras konvolut till trots får jag paradoxalt nog intrycket att det är muntra killar, främst genom den glädje som genomsyrar musiken och de många gånger svängiga och melodiska riffen. Människor som älskar vad de gör och det smittar av sig.
Bäst gillar jag de partier där det är mer groove än hastighetstävling, men det handlar nog snarare om personlig dagsform. Att det även är hyfsat sparsmakat med solon på skivan ger också pluspoäng i min bok.
”Violence Blasphemy Sodomy” går inte till historien som den mest revolutionerande skivan någonsin. Icke desto mindre är den en angenäm upplevelse, om än lite lång. Är du ett fan av death metal hittar du troligen något du gillar hos Deathwitch.
Publicerad: 2004-01-04 00:00 / Uppdaterad: 2004-01-04 00:00
25 kommentarer
lite väl tror jag. för trött.
#
morsning
#
inte blir man först idag heller… låter som att detta inte är något för mig..
#
usch
#
jag har länge tyckt att death-metal länge gått i cirklar textmässigt; är tiden även mogen för beteckningen retro-death/black el dyl?
#
alltså, texttemat i death metal kan inte direkt gå i cykler iochmed att det nästan alltid handlar om samma sak. Deathwitchs texter är väl snarare nån slags goreinfluerad thrash-hybrid.
#
boooring
#
The Nits!!!
P.S. Musik kan även byggas hårsnoddar och piratkopierad Fanta D.S.
#
läskig låtlista
#
jag blev rädd nu!
#
arga pojkar
#
Jag har svårt att ta musik på allvar som ackompanjerar texter av den här sorten. Mikael Åkerfeldt är nobelpriskandidat i litteratur i jämförelse med det här pubbe-tramset: 'Coffin Forcinator(sic!)' – skall man skratta eller gråta?
#
Fjantar, ska man tycka detta är tufft eller? Detta provocerar lika mycket som The Knife och Hockey-Håkan. Fjortismusik!!!!
#
watcher of the skies: Jag tror dom vill att du ska gråta.
#
Fan vad ni skriver om värdelös musik hela tiden!
Fifi skrev alltid om bra musik men hon skriver inte så ofta nu och det är synd!
#
hmm.. jag fattar inte den här genren riktigt, hur kan man ta det på allvar med ett sådant omslag och såna låttitlar? Det blir ju bara löjligt… eller? upplys mig.
#
Textmässigt har väl death metal alltid varit som det är, det varierar ju givetvis från band till band, Misery Index till exempel skriver väldigt politiska texter, så allt handlar inte inte blod, död och tarmar. Men det är lite av genrens signum.
Vad gäller Deathwitch så får jag intrycket att de överdriver det lite för att driva lite med själva grejen. Det skulle bli en lång rad om man räknade alla ”fuck” som är med kan jag säga.
Och hur man nu ska ta det är väl upp till var och en, men personligen går jag på samma linje som Corpsegrinder i Cannibal Corpse, det är svart humor, ungefär som en splatterfilm.
#
”återföreningarna inom musiken som härjade under 90-talets senare hälft”
sant, sant, det var BARA under sena 90-talet som band återförenades. skärpning nu thomas!!!
#
Nej, det var inte bara under sena 90-talet, men det var ganska mycket då.
#
Igår hade jag min märkligaste filmupplevelse någonsin. Filmen som jag såg på heter ”Bad Guy” (usel titel förresten), en rulle av den sydkoreanske regissören Kim Ki-Duk. En typisk skildring av kvinnoförnedringens asien med en suggestiv kärlekshistoria mellan en hallick och en prostituerad i botten. Slutscenen, där det levereras ett ganska komplext svar på de frågor som ställts tidigare, är väldigt stämningsfull och sorgligt vacker. Men precis i slutet, en minut innan sluttexterna kommer, hör jag ett familjärt ljud komma smygandes. Något jag först inte kan sätta fingret på. Men till sist blir det uppenbart – det jag hör är Carola sjungandes psalmen ”blott en dag”. Situationen är helt absurd, både text och melodi krockar fullständig med scenens innebörd och karaktär. En upplevelse jag kan rekommendera. Förresten har jag ingen aning vilken skiva jag kommenterar.
#
hoho, spana in skämtet till omslag!
- ser ut som en 8 åring med en kromosom för mycket smällt ihop det på bildtimmen…
#
Dödshäxan, wow.
#
verkar mycket intressant
#
ESSEX GREEN ?
#
Härligt toleranta ni är. Kanske är dags att inse att folk har olika smak, jag skrattade faktiskt när jag läste kommentaren att detta är fjortis-musik.
#
Kommentera eller pinga (trackback).