Plötsligt stannar det upp, du hänger upp och ned, fasthållen i en anordning du tvingas lita på till hundra procent. Ditt huvud blir alldeles blodfyllt och det börjar smaka järn i munnen. Du mår illa av de ändlösa varven och du börjar tröttna på känslan av att en urkraft drar dig nedåt. Samma urkraft får din tår att rulla, sakta, i en snitslad bana nerför kinden, ner till hakan, där den väntar på dem som kommer efter. Där samlas de till en liten droppe som sedan faller tungt mot marken. En hink saltvatten för en myra.

Samma urkraft bor i Björn Olssons lilla skivbolag och har därmed hittat in i hans nya album. Fast tongångarna i Björn Olssons gravitation är en trotsig instrumental matta som breder ut sig för dina fötter. Den här gången har mattan det mest oväntade mönster. För mig har det tidigare handlat om visslande skärgård och hav men nu lockar det till både pistolduell på en saloon i den amerikanska västern och till indisk magdans. Här finns till en början en ganska otäck stämning, ett driv och en hets som uppmanar dig att slåss för din heder. Det som pockar på mest är sitaren och gitarrer med mycket reverb, två signum för både Union Carbide Productions och The Soundtrack Of Our Lives. I spår tio blir Björn Olssons rötter som mest tydliga för lyssnaren.

Soundet är atmosfäriskt och luddigt, efter ett tag försvinner hetsen och ger plats för mer tillbakalutade gitarrslingor, brusiga samplingar av alla de slag, lite nynnande och sommarkänslan hos ett par varma skärgårdsklippor är tillbaka. Spåren på skivan har inga namn och ligger väldigt tätt vilket gör att skivan, till sin fördel, smälter ihop till en helhet. Björn Olsson verkar inte ha några begränsningar för hur det skulle kunna tänkas låta. Däremot känns det som att något ibland håller tillbaka honom. Här och var får man korta smakprov till låtar, de smyger sig fram men tonas sakta ner igen, vilket gör mig lite besviken. Då kan jag tycka att Björn Olsson borde försöka frigöra sig från sin tyngd ytterligare. Han är på god väg. Jag vet att det aviga och utsvävade, det som inte bryr sig om att hållas tillbaka utan tillåts sväva fritt, det är åtminstone att försöka göra mer än att bara blunda för vad som håller oss tillbaka och istället ta oss förbi det som begränsar oss, vare sig det är vår gravitation eller vårt förflutna. Till en viss gräns går det att blunda och förneka, sen faller vi med, jordens dragningskraft nedåt och slår i backen igen.

Den här skivan signalerar ”Ge dig inte!”. Ett soundtrack för dagen du ska våga göra något som känns svårt, jobbigt och läskigt, en dag då du kanske ska ge dig ut på de sju haven, en dag du ska åka farlig karusell, en dag att stå ut med 24-gradig bister kyla, en dag du måste stå upp för din heder som en riktig cowboy. En dag som denna. Det enda som begränsar dig är gravitationen, resten sitter i huvudet.