När Gud hade vilat ut på sjunde dagen tog han sats igen och tog i så det knakade i himlens fogar – Gud skapade Green. Al fanns på plats och Gud tyckte om det han såg och hörde. Gud började stampa takten där uppe. Rytmiska åskväder kom tumlande. Gud blev sprallig och han lutade sig nonchalant mot en molntapp och rullade med sin Helige Ande så att Jesus blev yr i glorian.

Green heter Al och han har en soul-gloria på plats sedan sjuttiotalet, då han slog igenom med en stötig och pumpande soul som ofta stod alldeles stilla och gungade med alla andens atomer. Producenten Willie Mitchell byggde upp en ljudbild som var bunkerbastant med pistongsmackande trummor och vassa brass-krevader. Det lät ofta som om Al blivit instängd i en lokal med madrasserade väggar. Instängt och kokande frenetiskt. Maskinlycka kombinerad med musikalisk berusning. Små ryckningar i melodin och ett sväng som hotar att rycka dig ur kalendern. I början av sjuttiotalet levererade Al en rejäl bas-repertoar av mega-hits, som hördes över jordens alla diskotek. Märkligt nog har Al aldrig hakat på Disco-trenden, trots att hans kombination av tajta meccano-riff och en loj löpande band-sång skulle ha varit perfekt för The Disco Thing.

Med alla pengar som kom rullande kunde Al köpa en egen kyrka och mer och mer ägna sig åt att vara Guds Profet i predikstolen som Reverend Green. Jag längtar efter att få höra Al spränga en svensk morgon-andakt i strimlor. Han har kraften och tron som inte bara försätter berg utan också låter som om den kan detonera granit, gnejs och varje urberg och röja för en ny värld.

När MTV var tämligen nyfödd som kanal hade jag turen att höra och se en intervju med Al. Han talade vänligt och svarade snällt och så …som svar på nåt klurigt brast han ut i sång. Inga instrument, inte nån kör bakom Al – det var verkligen Unplugged Absolute. Det var första gången jag på allvar förstod mannens unika begåvning. Hans röst lyfte hela MTV och han seglade som en fullkomligt fri fågel. Rösten tänjde ut och fick vingar och jag väntade mig att han skulle ta ett ärevarv ut genom fönstret och återvända med en olivkvist i munnen.

Al har fortsatt ge ut skivor, gjort duett med Annie Lennox, förekommit på välgörenhetsgalor och gjort gospelskivor. Ett mindre lyckat inhopp i ett Arthur Baker-projekt just då det talades mycket om ”den nya dansmusiken från England” hör hit. Och så finns han tillsammans med Booker T & The MG's i en live-inspelning av Sam Cooke-klassikern ”A Change Is Gonna Come” på cd-skivan med soundtracket till filmen om Cassius Clay/Muhammad Ali som snart släpps som dvd i Sverige. Det soundtracket är värt att leta upp bara för Als insats. Jag kan göra gåshudstestet när jag hör låten och JO – varje gång reser sig håret på underarmarna och jag är färdig att ropa ”Halleluja!”

Så när det nu finns en NY Al Green-skiva är det dags att sprida The Gospel igen: ”Al lever! Al anfaller! Al har hela styrkan kvar! Halleluja!”

Han sjunger så jävla bra att Satans svans ruttnar bort och rösten är hans fantastiska instrument. Som utklassar alla i kompet. Jag petade in cd:n i spelaren med tvekan. Skulle jag känna igen killen som tog Bee-Gees-låten ”How Can You Mend A Broken Heart” och gjorde den till smartaste änglasymfonin på den här planeten? Yep. Al flyger. Al bärs av smackadab-trummor och han är tyngdlös. Soul kan vara svettig och bökig – full av friktion. Al gör i stället soul som låter utan motstånd. Som låter som den seglar i evig medvind. Tyngdlös. ”I Can't Stop”! Just det. I Can't Stop lyssna på pastor Green. Kom med och förena dig med församlingen och vittna om själens balsam – Greens Soulsalva. Finns receptfri i alla vettiga skiv-kabiner snart.

(”I Can't Stop” släpps 28/1 i Sverige)