Paul Heaton är efterbliven.

När alla andra diskuterar punkfunk-trenden, Fiddys vara eller icke vara eller bara vad som är det nya svart, så vandrar Paul Heaton omkring i sin alldeles egna lilla värld, där tiden inte är en dag äldre än 1989.

Åh, så jag älskar Paul Heaton!

Förra gången jag försökte sprida mitt evangelium och vifta med mina Beautiful South- och Housemartins-vimplar så kändes det som mitt budskap kom lite i skymundan. Det blir helt enkelt inte lika roligt att läsa någons ohejdade entusiasm över textrader som, ”The world won't end in darkness/it'll end in family fun”, samma dag som man nås av budet att vår utrikesminister avlidit.

Så ni ska få en chans till.

Men det här är fel ställe att börja. Ni ska skaffa ”0898″ och ”Welcome to the Beautiful South” först, kanske kompletterar ni med ”Blue is the Colour” och lite ”London 0, Hull 4″. Och nu finns ”Carry on up the Charts” på VHS för under femtiolappen på Ginza – enbart videon till ”Song for Whoever” är värd det priset.

Sedan köper ni ”Gaze”.

Inte för att skivorna skiljer sig nämnvärt åt. Heaton innehåller som sagt tillräckligt mycket musikaliska konserveringsämnen för att få Liam Gallagher att framstå som en innovatör.

Och nåde den som försöker ändra på det.

För när kvicksilvret i termometern står på näsan och dagsluften är så frisk att dina lungor gurglar rakblad så finns det inget som värmer så bra som det lapptäcke av rundsvarvade, välklingande välljud som Beautiful South representerar.

”Half of Him” är en schlager som gör intrång i såväl hjärta som hjärna, ”101% Man” är en småfånig men ebolasmittande liten betraktelse över homosexuella och ”Just a Few Things that I ain't” är en cynism färdigpaketerad och rullad i florsocker:

”When you called me a useless druggie
Well, at least you got half of it right
When you called me a hopeless alcoholic
I'm only hopeless after nine at night”

Allting är som förut – som det ska vara – och trots att platsen för nya sångerskor försetts med svängdörrar – Alison Wheeler är den tredje sångerskan i bandet efter Jacquline Abbot och Briana Corrigan – så har deras stämband alla muterats för att uppnå samma sammetsinsvepta behaglighetsfaktor.

Enda nackdelen skulle väl vara då att eftersom varje liten melodi försetts med rikliga lager epoxiklister så kommer de troligtvis även hänga kvar långt senare än önskvärt.

Den dagen, den sorgen.

Och till skillnad från Paul Heaton så lever jag i nuet.