En buss som kommer i tid. Telefonsamtalet från din mamma just när du behövde det. Dunsen på hallgolvet när dina skivor kommer. Ett lugnande besked på ett sjukhus. Ett julkort från en vän du glömt. Hemmaseger. Ett första highscore. En klarad tenta.

Om The Perishers vore en känsla så kunde de vara någon av dessa. Eller alla. Inga sensationer, men en styrka som är svår att bortförklara eller förneka. Som låten ”Pills”. Ola Klüft sjunger med Sara Isaksson. Deras röster vävs ihop framför det tunna, nästan genomskinliga kompet av akustisk gitarr och piano: ”One may think we're alright / But we need pills to sleep at night / We need lies to make it through the day / We're not OK”. Jag förstår precis.

Livet är fyllt av saker som ingen bryr sig om. Okreddiga detaljer som inte betyder någonting för andra. Du kommer aldrig vinna ett nobelpris för att du beskriver dem. Ingen kommer tacka dig för att du gör det. Tvärtom, en lång rad av veta-bättre-typer kommer kalla dig idiot. Gnälla över att du beskriver det självklara. Beklaga sig över att du inte lyckas beskriva vardagen på något annat sätt än vardagligt.

Det är för tråkigt. För förutsägbart. För talanglöst.

Det är alldeles för få som köpt The Perishers debutalbum ”From Nothing To One”. I mitt tycke en av de riktigt stora svenska debuterna. En knäckande samling låtar med några av de vackraste blå poptoner som spelats in i vår lilla del av världen. Ett album väldigt många skulle kunna anstränga sig mycket för att få tag på – bara de visste att The Perishers fanns. Eller vågade lyssna på dem.

Även bandets andra album har ett par fåminuters-epos som gör att jag kramar om vardagen och den mindre glamorösa delen av livet. Popbagatellen ”Sway” – som släpptes på singel redan i somras – är en melankolisk, banal och alldeles underbar låt som försvann från radions spellistor innan du hann uppfatta att den fanns. ”Nothing Like You And I” är en oemotståndlig kärleksförklaring som bär på samma rullande känsla som U2:s gamla ”With Or Without You”.

Låtarna, musiken och orden tassar fram. Försiktigt. Små gester beskriver små saker. Som ledmotiv för oss som spenderar större delen av vår tid i den gråa och sega gröten som kallas lönearbete, studerande eller arbetslöshet. Vi vaknar på rutin. Äter frukost, lunch och middag enligt förutbestämda mönster. Tittar på TV efter programplanerarnas noga uträknade tablåer. Somnar och vaknar upp igen. Hela tiden utdömda av stilpolisen och veta-bättre-typerna.

De som är lite bättre. Lite snyggare. Lite klokare.

På skivans första låt, ”Weekends”, sammanfattas den här känslan. Ola Klüft sjunger om det själlösa i att leva i vardagen och se helgen som livets återkommande höjdpunkt. Men inte genom att döma. Inte genom att förklara andras liv som värdelösa.

”On the weekends
We try to get our share
Of excitement and of fresh air
Trying to forget
Who we're gonna be
When the alarm rings
On monday morning”

Första versen består av dämpad bas, piano och sång. Bandet bygger upp en stämning bakom sången. I refrängen fyller en elgitarr på kompet och när det är dags att gå in nästa vers kommer trummorna. The Perishers jobbar fortfarande effektivt med nyanser. Inte en överflödig ton. Inte ett bortslösat ögonblick. Allt sammanvägt och blandat till närmast perfekt vemod. Pop och drag av country i harmoni.

Den här gången har The Perishers och producenten Henrik Oja tagit ut svängarna en aning. Gästerna är fler. Arrangemangen i viss mån större. Du kommer höra det i ”My Heart” och ”Going Out”. Och ”Let There Be Morning” som begåvats med mycket snyggt begravnings-blås.

Men, det finns ett problem. Låtarna som knockade mig förra gången kastar skuggor över sina efterföljare. Låtarna från ”From Nothing To One” ekar fortfarande starkt i mina hörselgångar. Och än har inte någon av de nya låtarna ändrat på det. Trots att låtar som ”Nothing Like You and I”, ”Pills”, ”Weekends”, ”Sway”, ”Let There Be Morning” och ”Trouble Sleeping” i sig är oantastliga argument för att du åtminstone ska provlyssna på den här skivan hos någon skivhandlare du har förtroende för.

The Perishers är utan tvekan ett av Sveriges mest intressanta popband. Den här skivan är mycket bra. Troligen en av de bättre svenska popskivorna från 2003. Långsam, ömsint och vemodig. Den har inte knockat mig som debuten, men gör mig varm i kroppen. Och en aning vardagslycklig.

Som känslan av en buss som kommer i tid. Och ett telefonsamtal från min mamma.