Alltså, den här hösten har jag sett musikfenomen som fascinerat mig en hel del. De heta känslorna kring Broder Daniel och The Strokes är två. Sedan finns det de där fenomenen som fascinerat mig rätt länge.

Dead Prez, till exempel.

”Let's Get Free” slog ner som en mindre bomb. En politisk järnnäve. En politisk hiphopnäve. Jodå. En av 2000 års stora cross over-skivor. ”Jag gillar inte hiphop, men Dead Prez är annorlunda. De har ju något att säga. Som Looptroop”. Så är det ju. Vips fanns hiphop på kultursidor både här och där. Public Enemy en gång till. När någon börjar fråga efter ”mörk” hiphop, eller ”hiphop med budskap” hinner frågan knappt avslutas innan någon droppar Dead Prez.

Ja. ”Let's Get Free” är en klassiker på många sätt. Men sedan. Ja, sedan blev det… rätt tyst. Det skar sig mellan Dead Prez och skivbolaget Loud. De hamnade, som så många artister före dem, i lite kontraktsmässiga diskussioner som gjorde att de inte tänkte spela in några nya skivor för Loud, men samtidigt fick de heller inte ge ut något under namnet Dead Prez på något annat bolag. Så den där uppföljaren alla gått och väntat på, ja, den fick alla vänta på ett tag till.

Efter att ha gjort en Prince och återuppstått som DPZ kom nästa skiva. Eller, ja, det blev väl inget riktigt album, men för att visa att man faktiskt levde snitsade duon i alla fall ihop en mixtape på klassiskt hiphopvis. Och på klassiskt hiphopmixtapevis var det en salig blandning av gäster, freestyle-rappande, coverversioner och så en massa DJ-mässigt prat. Några schyssta grejer, men mest kul i ungefär en genomlyssning.

Men så blev det ändå dags för ett nytt album. På nytt bolag. ”Revolutionary But Gangsta” var titeln. Ja, fast sedan började det ryktas om att ”Revolutionary But Gangsta” inte alls var nya skivan. ”Get Free or Die Tryin'” var titeln som gällde. Ja, ända till det visade sig att ”Get Free or Die Tryin'” bara var ännu en mixtape (”Turn Off the Radio vol. 2″) och att det riktiga albumet i alla fall kommer att heta ”Revolutionary But Gangsta” och släpps i december. Kanske till och med december 2003. Ja, om inte nästa mixtape (”Turn Off the Radio vol. 3″) hinner komma först förstås. ”Coming soon” som det står i cd-häftet till ”Get Free or Die Tryin'”. Ja. Och ”Coming soon” står det även om ”Revolutionary But Gangsta”, Dead Prez-dvd:n ”Song of Survival” och Dead Prez-boken ”The Lyrics of Dead Prez”.

Jorå. Så att.

Fascinerande.

Men nu är de här igen. M1 och SticMan. Ny mixtape (en sanning med modifikation, den här gången rör det sig i princip om ett riktigt album). Fast utan den där ramhandlingen från ”Turn Off the Radio vol. 1″. Nu är det 16 spår, mer eller mindre rätt upp och ner. Det är ett gäng gäster även denna gång, fast betydligt mindre kända. Brölarna Onyx är nog de mest kända.

Och igen: den som väntar sig en ny ”Let's Get Free” lär bli rätt besviken. Den här gången också.

Texterna känns igen. Banden till Malcolm X och de svarta pantrarna finns där alltjämt. Häftet uppmanar till frigivandet av fängelsedömde rapparen Askari X (som gästar här) och andra ”krigsfångar” som hålls bakom fiendens linjen (ja, det är då ett fängelse i San Fransisco i Asaris fall).

Så långt de Dead Prez vi lärt oss känna. Men musikaliskt har inte någon av skivorna efter ”Let's Get Free” varit i närheten av debutens explosiva kraft. Visserligen slipper vi snuttifieringen från ”Turn Off the Radio vol. 1″, där de bästa låtarna klipptes innan de ens hunnit börja, men bitvis är musiken på tvåan rätt trist. Det är egentligen först nio låtar in som jag vaknar för första gången. Det är inget Public Enemy-mangel där heller, utan istället en närmast vemodig stämning som präglar ”Window to My Soul”. Ännu bättre är efterföljande ”Last Days Reloaded”, där Dead Prez och, faktiskt, Onyx levererar skivans bästa spår. Vemodigt vackert även här. Inte långt efter kommer ”Real Black Girl (Revolutionary Love)”.

Andra halvan av albumet bjuder på en roligare lyssning än första delen, men det är ändå rätt långt till ett helgjutet album. Visst är det bara en mixtape, men idag används mixtapevarianten allt mer som en försmak av vad man kan vänta sig när albumet slutligen landar. Om så är fallet här lär det nog tyvärr inte bli något i närheten av ”Let's Get Free”.

Men det lär väl tiden få utvisa när skivan kommer till slut. Om inte nästa mixtape hinner före. Eller dvd:n. Ja, eller boken förstås.