The Immortal Lee County Killers II har tagit sitt namn efter Jerry Lee Lewis ("The Original Killer"), en önskan att leva för evigt och Auburn i Lee County, Alabama. 2001 släppte duon The Immortal Lee County Killers sin första skiva: "The Essential Fucked Up Blues", som också är vad de spelar. Efter skivan hoppade Doug "The Boss" Sherrard av till förmån för J.R.R. Tokien (eller Tokien One) och The Immortal Lee County Killers II var formerat.

De spelar blues med förstärkarnas reglage vridna till max. Det är primitivt och kanske lite dumt. Men ack så njutbart. De låter som de står mitt emellan studion där Jack White spelade in "Symphatetic Sounds of Detroit" och Jurastrasse 15 i Bern där Voodoo Rhythm har sitt säte.

Det är blues som spottar tjocka loskor genom fönstret från en stor svart bil som febrigt rusar fram i natten med galna män som kryper ihop över ratten i. Blues som svettas på klubben så instrumenten fräser och nästan kortsluter.

Som i "The Damned Don't Cry" när Chetley "Cheeta" Weise kväder ut sin lust till kärlek och skräck för livet med skummande fradga i mungiporna, medan Tokien One får cymbalen att darra och trummorna att smälla, långsamt men bestämt.

Som när Tokien One för en gångs skull tar över huvudmikrofonen och hyllar de misslyckade i "God Bless the Loosers Who Try".

Eller när Cheeta hetsar publiken i sugande Leadbelly-rader i det första live-spåret på skivan "Ain't Goin Down to Well No More" och gensvaret han får.

Men det finns också ett problem med skivan. Den är uppdelad i två delar, "Studio One" med 5 låtar och en introduktion. Den här delen är mycket bra, fokuserad och frustande. Förutom de ovan nämnda hinner de med en rumlande och hetsig "Boom Boom (Yeah Yeah)", en stötig och skramlig "Rock and Roll is Killing Me" samt John Lee Hookers "Burnin' Hell". Allt är avrivet på knappa femton minuter. Där är en överjävlig ep som ger mig en dos och lämnar mig pustande. Men det slutar inte där.

Istället kommer "Live Side" som i och för sig har flera höjdpunkter, men som får skivan som helhet att falla isär. "Ain't Goin Down To Well No More" och "Devil Got My Woman" är inspelade vid olika tillfällen på turné i USA, "Said I'd Find My Way" och "Let's Get Killed" är gamla spår från den första versionen av Immortal Lee County Killers i ILCK2-tappning inspelade för BBC och "Never Get Out of These Blues Alive" är inspelade på turné i Europa. Det är bra, men känslan blir splittrad och ofokuserad. Inte alls vad jag vill ha av rå och skitig blues.

Men det är egentligen en bisak. "Love Unbolts the Dark" är en bra skiva. Den kunde bara vara ännu bättre.