Uncle Tupelo är det band som brukar anges som den största orsaken till altcountryns framväxt under andra halvan av nittiotalet. Bandets grundare Jay Farrar och Jeff Tweedy lärde känna varandra redan under skolåren i den lilla staden Belleville, Illinois och de började redan i tonåren spela tillsammans i Farrars äldre bröders band. Farrar hade blivit uppfostrad av föräldrar som sett det som viktigt att bekanta sina barn med countrymusiken och det amerikanska folkmusikarvet, men det var det gemensamma intresset för punkmusiken som förde Farrar och Tweedy samman.

Tillsammans med trummisen Mike Heidorn och Farrars äldre bror Wade bildade de punkbandet The Primitives som i och med att Wade tog värvning blev en trio som kallade sig Uncle Tupelo, bara namnändringen i sig kan ses som en indikation på att bandet och dess medlemmar befann sig i en ständig rörelse från punken och mot den amerikanska roots-musiken.

I egenskap av att vara bandets mest musikaliskt bildade medlem föll det sig naturligt att det var Farrar som var bandets ledargestalt. 1990 debuterade man med albumet ”No depression” som redan året därpå följdes upp av ”Still feel gone”. Båda albumen var tämligen rockorienterade och bandet kände att de ville spela in någonting akustiskt. R.E.M:s gitarrist Peter Buck som ville producera Uncle Tupelo bjöd in bandet att bo i hans hem för att spela in sitt nya album i en närliggande studio. Resultatet blev albumet ”March 16-20, 1992″, där titeln anspelar på de fem dagar det tog att spela in albumets 15 låtar.

Men det var tydligt att Uncle Tupelo var ett band i upplösning. Tweedys respekt för Farrars kunnande och hantverksskicklighet hade fungerat som en drivkraft för honom, en strävan efter att hela tiden bli bättre, eftersom han visste att hans låtar skulle ställas sida vid sida med Farrars låtar. Tweedy hade därför börjat ta större plats i bandet, det hade stört dynamiken i bandet och när dessutom Mike Heidorn som fungerat som en nödvändig länk mellan Farrar och Tweedy bestämde sig för att lämna bandet var det bara en tidsfråga innan bandet skulle splittras.

När Uncle Tupelo spelade in ”Anodyne”, sin första skiva på ett major-bolag, var det därför inte början på någonting utan slutet. Farrar kände sig ambivalent inför att ha skrivit på för ett major-bolag och var rädd för att de skulle bli duperade till att göra ett överproducerat album, han insisterade därför på att skivan skulle spelas in live i studion och vara helt utan pålägg. Så blev det också och skivan som släpptes i oktober 1993 är inte bara en milstolpe i altcountryhistorien utan är mer eller mindre det album som på egen hand orsakade genrens födelse (det är inte helt omöjligt att jag överdriver en aning för effektens skull). Så även om skivan betecknade slutet för Uncle Tupelo så var den ändå början på någonting, den var startskottet för en hel genre.

Skivan innehåller sköra countrydoftande ballader såsom Farrars ”Slate”, ”Anodyne” och ”Steal the crumbs”, samt covern på Doug Sahms ”Give back the key to my heart” (på vilken Sahm själv också gästar), mer up-tempo country-nummer som Tweedys ”Acuff-rose” och ”No sense in lovin’” och mer rockorienterade nummer som ”The Long Cut”, ”We’ve been had” och ”Chickamauga”. Deras vänner har också tittat in och bidragit med exempelvis fiol, lap steel, pedal steel, dobro eller banjo och därmed sett till att skivan fått en rätt varierande instrumentering. I skivkonvolutet står Farrar-Tweedy som författare till alla låtar utom nämnda cover, det var dock länge sedan de skrivit en låt tillsammans och låtarna är egentligen skrivna av den som tar hand om lead-sången. Överlag håller Farrars bidrag högre klass än Tweedys, men det är en smaksak och skivan innehåller ändå inte ett dåligt spår.

Under turnén som följde på releasen av ”Anodyne” meddelade Farrar att han tänkte lämna bandet när de var klara med turnén och den 1 maj året därpå genomförde Uncle Tupelo sin sista spelning.

Wilco i sin ursprungsuppsättning är egentligen Uncle Tupelo som de såg ut vid inspelningen av ”Anodyne”, fast utan Farrar då, till och med gästmusikerna på bandets debutalbum ”A.M.” var med som gäster redan på ”Anodyne”. Det är ju också Tweedy som fått den större delen av uppmärksamheten efter Farrars avhopp, både med Wilco och med sidoprojekt som exempelvis Golden Smog. Wilco har vunnit både kritikernas och publikens gunst medan Farrars musikaliska äventyr efter avhoppet oförtjänt förpassats allt längre och längre ut i periferin av en kritikerkår som tycks enig om att det är Tweedy som dragit det längsta strået.

Efter avhoppet från Uncle Tupelo återförenades Farrar med Mike Heidorn och de bildade tillsammans med bröderna Boquist bandet Son Volt som hann med att göra tre album innan Farrar inledde sin solokarriär. I motsats till den kritikerkår som i det närmaste dömt ut Farrar som en föredetting vill jag hävda att han fortsatt den goda traditionen av att bara göra riktigt bra skivor även efter avhoppet, skivor som lätt står i paritet med Wilcos och jag är övertygad om att han kommer att fortsätta att göra bra skivor som kanske tids nog får sitt erkännande, på samma sätt som Uncle Tupelo, som nu närmare ett decennium efter att de splittrades, fått sitt erkännande.

Förra året släpptes samlingsplattan ”89/93: An anthology” och tidigare i år släpptes Uncle Tupelos skivor i utökade utgåvor och har därmed äntligen gjorts tillgängliga. Så för dig som ännu inte har någon av deras skivor i din skivhylla är det dags att ta tillfället i akt att införskaffa dem och ett hett tips är att börja med deras mästerverk ”Anodyne”, en skiva som borde vara lika obligatorisk i skivhyllan som oregano i kryddhyllan.