Så kom den då, den efterlängtade uppföljaren till ”Burn My Eyes” och ”The More Things Change”. ”Through The Ashes Of Empires” tar vid där de två tidigare nämnda slutade. Glöm parenteser som neometalsnedsteget ”The Burning Red” och ”Supercharger”. Machine Head är hemma igen.

Robert Flynn och mannar låter riktigt taggade och angelägna. Dubbeltrampen står som spön i backen och de tunga, thrasiga riffen sitter som en våt handduk över bröstet.

Inledande ”Imperium” skulle kunna vara en ny ”Davidian”, men den når inte riktigt ända fram och anledningen är så klart att stridsropet ”let freedom ring with a shotgun blast” från ”Davidian” saknas, ett stridsrop som fick vilket metalhjärta som helst att skälva 1994. Och delvis får hjärtat att skälva fortfarande. Låtmässigt är de ganska besläktade och det tror jag var meningen. Det är någonstans i de regionerna som ”mitt” Machine Head finns.

Kanske beror nytändningen på att Robert återigen spelar tillsammans med sin gamle vapendragare Phil Demmel från Bay Area-thrashande Vio-Lence. Kanske beror den på att Machine Head har slutit cirkeln och insett att de senare utgåvorna inte riktigt var Machine Head. De hade sina höjdpunkter, men de var inte i närheten av de två första albumen. Kanske är det bara en eftergift till fans och media som länge velat ha ett Machine Head i linje med de två första skivorna. Hur som helst spelar det ingen roll, det är skitbra och det räcker.

Robert Flynn fortsätter på det textmässiga spår han slog in på med ”The Burning Red”. Texterna är väldigt personliga och utlämnande, säkert en ventil när han gör upp med sin sargade uppväxt. Eller vad sägs om textraderna om hans biologiska mor och far, som lämnade bort honom som nyfödd, i låten ”Left unfinished”:

don't try to reach out to me
don't try to call
the boy that you created
is dead for all you fucking know
you just pretend you've never heard or seen
the name Lawrence Mathew Carmine

Det enda jag saknar är en eller ett par riktigt snabba låtar, en ”Struck A Nerve” till exempel. Men avsaknaden av det vägs upp av det dynamiska tunggung som presentreras på ”Through The Ashes Of Empires”. De element av melodi som dyker upp blir aldrig för mycket och när de lugnare partierna i dyker upp sitter sen riffen som en smäck när de kommer tillbaka. Allt i en väl avvägd symbios.

Avslutande ”Descend The Shades Of Night” är en storslagen historia där Roberts förmåga att såväl sjunga rent som att skrika framgår med önskvärd tydlighet. Riktigt tårdrypande i sina stunder, men även frustande och ursinnigt. Tung, med riktigt snygga gitarrer och ett snyggt, melodiöst solo stänger den skivan på ett formidabelt sätt, tonandes ut i en ensam, akustisk gitarr.

Machine Head har hittat tillbaka till rötterna och är tillbaka med besked.