När jag upptäckte Public Enemy i samband med mästerverket ”It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back” dröjde det inte länge innan jag första gången läste namnet The Last Poets. Det var däremot inte lika lätt att hitta deras musik eller någon annan information om dem. Det här var före internet. I 80-talets Europa var inte heller svarta revolutionärer det som stod överst på skivbutikernas inköpslistor.

Det är fortfarande inte helt enkelt att reda ut historien runt The Last Poets. En samling poeter som gjorde minst lika mycket före sitt första skivsläpp som efter och i och med detsamma. Under de där första formerande åren när 60-tal blev 70-tal figurerade Gylan Kain, David Nelson, Felipe Jeliciano, Abiodun Oyewole, Omar Ben Hassen, Suliaman El-Hadi och Alafia Pudim alla i olika varianter av gruppen.

Medan Kain, Nelson och Felipe spelade in filmen ”Right On!” och soundtracket till densamma hade Oyewole, Ben Hassen och Pudim skrivit på ett kontrakt för att spela in en skiva som The Last Poets tillsammans med slagverkaren Nilija.

Så Kain och hans killar valde att kalla sig The Original Last Poets när de ungefär samtidigt släppte soundtracket till filmen.

Som skivartister är det ändå framförallt duon Oyewole och Ben Hassen som gått till historien som The Last Poets.

Med ett par trummor och sina röster tog The Last Poets en viktig plats i den svarta människorättskampen. Sida vid sida med svarta pantrar, Gil Scott-Heron och Malcolm X försökte de få ett stopp på förtrycket av färgade i USA. På ett minst sagt kontroversiellt och kraftfullt vis.

Det centrala i The Last Poets budskap är att revolutionen, eller förändringen om du så vill, börjar i huvudet på individen. Först därefter kan vi sluta oss samman för att nå ett gemensamt mål.

The Last Poets självpåtagna uppgift var att väcka de slumrande.

Det som musikaliskt gör The Last Poets så fascinerande är sättet de använder sina röster. Här kan jag tycka att många av dagens rappare har en del att lära.

Om variation.
Om byte av tonläge.
Om tempo.
Om betoning.
Om rytm.

När en klagande röst sjunger en mörk blues bakom en argt mässande röst i ”Black Wish” eller när väckarklockan ”When The Revolution Comes” precis i slutet bryter och blir det festtema den fördömer med raderna: ”But until then / You know and I know / Niggers will party / And bullshit and party”. Att förändra och överraska, hitta krokar för att fånga den som inte vill lyssna.

Om det inte blir trist att lyssna på en hel skiva med poeter som brinner, mässande röster och slagverk?

Nej, inte ett dugg faktiskt.

Jag hade en samling med The Last Poets sedan tidigare. Där föll inte bitarna på plats och den fastnade ganska snabbt i hyllan utan att vilja titta fram. Men när jag nu får de båda första albumen i sitt ursprungliga sammanhang och dessutom alla texterna tillsammans med ett par artiklar förstår jag bättre.

Det här är inte svårt.
Det är så enkelt.
Det svänger.

Det här är inte bara rötterna till hiphop. Det är en viktig sida av funkens utveckling. Jag kan inte låta bli att gilla det. Utan förbehåll.