Ibland är tajming allt. Common har haft en osviklig känsla under hela 2000-talet. ”Like Water for Chocolate” var den självklara hiphopkompisen till D'Angelos ”Voodoo”. ”Electric Circus” var den bångstyriga brorsan som ändå gick hand i hand med The Roots ”Phrenology” och Erykah Badus ”Worldwide Underground”. Genrebrytare. Därför gör det så förbannat ont att konstatera att […][...]

När jag upptäckte Public Enemy i samband med mästerverket ”It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back” dröjde det inte länge innan jag första gången läste namnet The Last Poets. Det var däremot inte lika lätt att hitta deras musik eller någon annan information om dem. Det här var före internet. I 80-talets […][...]

Tänk dig en massa rumpskakande bitches, forties, vräkiga lowriders, designersmycken i massor, solsken, Venice beach, pastellfärger, poolpartyn, g funk, basketplan i källaren och Hype Williams. Släng sedan ut allt det och möblera om scenen med nedgångna innerstäder, uteliggare vid brinnande tunnor, Last Poets, köer till socialen, snöglopp, bitande kyla och livstrött uppgivenhet. Allt fångat på […][...]

Clipse är gamla kompisar med The Neptunes. Det är det främsta skälet till att den här skivan existerar. The Neptunes har producerat den. För gammal vänskaps skull. Jag antar att ni redan har fattat att jag inte är så särdeles imponerad av de båda brödernas arbete bakom mikrofonen. Inte så att de stinker, men så […][...]

När Detroit-trion Slum Village var på gång med sitt andra (eller tredje, om man räknar med debuten Fantastic vol. I i form av en officiellt osläppt, men väl cirkulerande fullängdare), var frågan många ställde sig: Hur ska de klara sig utan Jay Dee? Jay Dee, gruppens musikaliska motor, tyckte att det var kuligare att mixtra […][...]

Den låt jag lyssnat flest gånger på de senaste två veckorna ligger på en tolva jag fick låna av dagensskiva-David: Can’t Give You Anything, i Ministers of Sounds tio minuter långa Ministers Future Funk Vocal Mix. Artisten är förstås Kenny Bobien. Anledningen till att den parkerat sig på min skivspelare är förstås att den är […][...]

Public Enemy går in på sitt femtonde år. En anledning så god som någon att släppa en skiva. Eller första delen i en trilogi. ”Revolverlution” – historiens första interaktiva skiva säger PE och det kan nog stämma. Det här är interaktivt på ett helt annat sätt än tidigare försök i den genren. Här handlar det […][...]