Jo, det är väl dags nu. Tioårsjubileum för den kanske största akten inom ”big dumb dance music”. Vi snackar beats, stora beats.

Under nittiotalet lyckades Tom och Ed med konststycket att vara ”grejen” förvånansvärt länge. Och i likhet med exempelvis The Streets och Fatboy Slim lyckades de frälsa lärjungar från de mest skilda miljöer. Rockare eller dansfreak, Chemical Brothers verkade kunna hitta en plats.

Mitt förhållande till Chemical Brothers har alltid varit lite tudelat. Å ena sidan har de släppt ifrån sig några knäckande bra (knäckande inte minst i fysisk mening) låtar. Fullängdarna, däremot, har jag aldrig orkat med några längre stunder. Det där som är så förtvivlat bra i koncentrerade doser, monstertrucksfunk som får grannen att ringa polisen, blir också det som sänker skivorna. Det blir för mycket samma sak och för långa transportsträckor mellan höjdpunkterna.

Ett ännu större rykte har duon byggt som liveakt och där kommer förstås musiken, gjord för högtalarberg och förstärkarsteroider, betydligt mer till sin rätt. Men även här kan det lätt bli för mycket. För trots allt når Chemical Brothers sina största stunder när de väver in annat i sina ljudväggsorgier. Det behöver ofta inte vara särskilt mycket, en loopad textrad, en frontalkrockande melodislinga eller en funkig basgång.

Just därför kändes en singelsamling med Chemical Brothers helt rätt för mig. Här skulle det bli en koncentrerad dos av deras bästa låtar, som för det mesta sammanfallit just med singelvalen.

Men när jag lyssnar igenom Singles 93-03, och hör några av låtarna för första gången på ett rätt bra tag, golvas jag inte riktigt så hårt som jag trodde att jag skulle. Uppställda på prydlig rad blir det nämligen tydligt att det inte är alla låtar som åldrats med värdighet.

Song to the Siren låter faktiskt mest bara tomgångsmossig och det gäller faktiskt Chemical Beats också. Sedan finns det förstås också några låtar som inte var särskilt roliga när de kom och inte är så särskilt roliga nu.

Men här finns några låtar som fortfarande välter upp- och ner på såväl mig som mitt möblemang. Hit hör låten som fick mig att upptäcka duon: Leave Home, med sin mördande bas och sin loopade vokalsampling. Och bäst av de klassiska Chemical-låtarna är fortfarande benknäckarfunken i piskande Setting Sun (Bastrumman! Bastrumman!), där Noel Gallagher gör sitt bästa för att inte spolas bort, och Schooly D-samplande Block Rockin’ Beats (Basgången! Basgången!). Det här är Chemical Brothers i absolut toppform, en form få andra akter under nittiotalet lyckades med. Rock’n'roll, liksom. Inte långt efter hamnar trippiga The Private Psychedelic Reel och Hey Boy Hey Girl.

Ja. Men sedan tar det slut. Noel dyker upp igen och det gör även New Orders Bernard Sumner och Richard Ashcroft och det är ju kul för dem att få hänga med Ed och Tom, men tyvärr håller låtarna inte alls lika hög klass som de tidigare nämnda. Faktum är att andra halvan av samlingen känns lite medelmåttig. Ja, med ett stort undantag.

Star Guitar.

Inte nog med att den försågs med en av de bästa musikvideor jag någonsin sett, den är dessutom en av Chemical Brothers allra bästa låtar (från ett i övrigt rätt tråkigt album). Det är också det spår som sticker ut mest på Singles 93-03, med sin drömska melodislinga och sitt housiga beat. Enbart den gjorde Chemical Brothers Hultsfredsspelning 2002. Här får du dessutom den långa, fantastiska albumversionen. Ett stort plus för det.

Ja. Så finns det förstås två nya låtar. Ingen samling är komplett utan några nya låtar. Och som så ofta på samlingar av den här typen är de inte särskilt mycket att hänga i julgranen. Sympatiske mjukisrapparen K-OS bjuds in till acid-doftande Get Yourself High, medan Flaming Lips är kompisarna på The Golden Path. Ja, jag kan väl med en gång erkänna att jag har svårt för den skevt vingliga sången, men låten i sig är inte heller särskilt kul.

Det enda som är lite kul är att The Golden Path låter misstänkt lik U2:s Where the Streets Have No Name. Mer specifikt Pet Shop Boys discoversion av den låten.

Har du redan alla Chemical-skivor kan du med gott samvete hoppa över Singles 93-03. Lägg pengarna på något roligare än två halvtaffliga låtar. Har du däremot aldrig köpt något med Chemical Brothers, men ändå gillat dem sådär lite grann, är det hög tid att slå till nu. Här får du de flesta av deras bästa låtar och slipper bli besviken på att fullängdarna inte är lika bra som de låtar du hört.

Glöm bara inte att kolla vad hemförsäkringen täcker innan du krankar upp volymen.