Det här skulle ju inte funka. En remixskiva av Koops enastående album ”Waltz for Koop”. Dömt att misslyckas på förhand, eller hur?

Originalet är ju en sådan där skiva som överlevt tidens tand. Som står fast och säker. Utmärkt kool. En 2000-talsklassiker.

Döm om min förvåning när den här damp ner.

I sisådär två veckor har den legat säker på min dagliga spellista. Och nu har den lyft ut originalet ur skivhyllan igen för återkommande spelning. Det är en utmärkt känsla att få återupptäcka en gammal favorit med hjälp av någon annans öron.

För det är vad den här samlingen remixer handlar om. Andras tolkningar av de känslor originalet gav. Det blir vinklingar på samma stämningar. Ändå känns det inte återupprepande. Snarare fräscht och spännande.

Ska jag dra dem över någon sorts gemensam kant så går de flesta mot en dansklubbigare miljö än ursprunget. Ett par av spåren har klätts i drum'n'bass-kostym. Och det kändes väl på förhand inte så spännande, men här bjuds varm och levande drum'n'bass som påminner om varför genren i början av 90-talet dominerade och kändes viktigast av alla dansmusikens riktningar. Och det passar de här låtarna alldeles utmärkt.

Man skulle kunna sammanfatta det som att låtarnas klubbgen får leva ut i full blom i de här tolkningarna.

Och jag förstår om du sitter där och skruvar på dig och redan bestämt att det här inte är för dig. Trots att du gillade ursprungsversionerna. Lita på mig när jag säger att det här visst är för dig.

Och dig.

Alla ursprungslåtar, utom ”Soul for Sahib”, finns med i nya versioner. ”Summer Sun” finns i två inbördes vitt skilda tolkningar (en som drar mot house signerad Markus Enochson och en mot drum'n'bass från James Wade).

Jag vill lyfta fram ett par av remixerna. Bara för att de är så fantastiska.

Öppningsspåret ”Baby” med ett akustiskt gitarriff som på egen hand är värt det betyg skivan som helhet får. Magiskt är bara förnamnet. Underbart passar som efternamn. Tack för det Mikael Nordgren (eller D' Malicious som han kallar sig).

Och så då brasilianske DJ Patife som på, har det ibland känts som, egen hand hållit drum'n' bass-genren levande och vital de senaste åren. I typisk stil med smällande virveltrummor och den där mjuka lätta sambasidan. Det är bästa sorten. Jag lovar. Jag vill ta till M-ordet igen.

Och så där fortsätter det. Som sämst tycker jag att det är bra. Som bäst, ja det vet ni redan. M-ordet.

Nu sitter jag faktiskt redan här och drömmer lite om att en jazz-combo ska ta sig an låtarna och tolka dem på sitt eget vis. Det skulle vara riktigt spännande att få höra den sidan av låtarna i full frihet också. Något för Patrik Boman och Peter Nordahl att fundera över kanske?