Spår 13.

Så långt kommer jag innan ”Wooden Leather” straffar ut sig själv. Helt på egen hand. När Nappy-kollektivet baxar in alla Marshall-stärkare de kan hitta och headbangar loss till en ”Judgment Night”-marscherande rockriffsorgie.

Det är ungefär aldrig ett gott hiphop-tecken.

Med sin gospelfärgade sydstats-hiphop grävde Kentucky-sextetten på sina två första skivor ut en alldeles egen grop, precis bredvid Goodie Mob. De riktiga arvtagarna till Goodie-imperiet. Med ”Watermelon, Chicken & Gritz” fick de inte bara till ett av fjolårets bästa hiphopalbum, utan också ett av årets bästa album överhuvudtaget.

Höga förväntningar, om vi säger så.

Och så landar ”Wooden Leather” och, ja, når väl inte upp till förväntningarna om vi säger så. Men jag håller ut, med förhoppningen att det nog blir bra. Det blir bra. Förr eller senare. Sedan rusar ”War/Peace” (mer känt som ”Spår 13″) igång och sticker effektivt ihjäl alla överlevande små motståndsfickor av hopp som fortfarande finns kvar.

När den första chocken lagt sig är det bara att acceptera att Nappy Roots gått vidare. Utvecklat sitt sound. Det är bara att gilla läget och lyssna igen. Och då, ja då hör jag… fortfarande ett album som inte är i närheten av föregångaren.

Men mycket är sig ändå likt. Nappy Roots håller sig fortfarande långt borta från storstadsbetongen. Precis som hos Goodie Mob andas samtliga bilder i cd-häftet lantlig idyll snarare än drive-bys. Och sina bästa stunder är ”Wooden Leather” lika delar organisk hiphop och vackra gospelharmonier. Och med få undantag är det då Kentuckys mesta funkar bäst.

Lite ironiskt har de bästa låtarna i den gamla Nappy-skolan alla gäster som hjälper till med sången. I ”Roun' the Globe” är det Playas Black som rycker in, medan både ”Sick & Tired” och ”Push On” gästas av Anthony Hamilton som gör en fantastisk insats. Hans röst smälter perfekt in i den lätt vemodiga och tillbakalutade landskapet, sedd från en sydstatsveranda i ett sömnigt solnedgångssken. Det finns ett par pärlor till att hitta.

Men så finns det som sagt nya influenser också och två av dem är särskilt märkbara. Dels en smak av Saint Louis (säg hej till Nelly) och dels en smak av Atlanta-scenen och Timbaland. Saint Louis-bidragen känns allihop rätt trista, men överraskande nog har Briss lyckats långt bättre än vad jag trodde. ”Twang” är faktiskt en av albumbets bästa låtar med sin mellanöstern-studsiga Timbaland-disco.

Den här gången har gruppen även bjudit in Raphael Saadiq (för att fixa till några hitar, skulle en cyniskt lagd person kunna resonera) och han har lyckats förena det bästa hos Raphael Saadiq och det bästa hos Nappy Roots i ”Work in Progress”. ”Leave This Morning” är däremot betydligt svagare. Den funkar, men är långt ifrån det bästa han eller Nappy Roots gjort tidigare.

Men ja, så var det resten av låtarna som sagt. Och inte bara Spår 13, då. För mycket av materialet är lite för anonymt och trist. Men värre: jämfört med de tidigare skivorna känns det som om de den här gången försökt bli några andra än Nappy Roots. Som om de försökt göra en skiva som ska sälja istället för en ny Nappy-skiva.

Jag vet inte om det är någon ”tredje skivan”-förbannelse som drabbat gospelhiphopen, men precis som när Goodie Mob lämnade rötterna i södern och gav sig iväg på ett världspartaj känns Nappy Roots musik den här gången lite mindre angelägen. Visst. De har utvecklat sig. Kul för dem. Mindre kul för mig.

Södern finns kvar. Jag hoppas Nappy Roots hittar tillbaka dit nästa gång.